TEATERN. Den Giriges dotter. (Komedi i 2 akter, från Franskan.) Maken till uppståndelse och slöseri har aldrig egt rum under den gamla Hr Grandets tak. En ren servet på frukostbordet, — en ren servet på Hr Grandets bord! — och husets ärevördiga karmstol framdragen ur den vrå, der hon i linga åratal stått orubbad, såsom en helgedom att endast se på! och en panna med choklad på elden, — har väl någon menniska hört omtalas dylikt, dricka choklad på förmiddagen! Men icke nog härmed, till och med tårtor till chokladen! tårtor, denna syndiga uppfianing af det raffinerade fresseriet, för hvilket det icke var nog lyx att baka bröd med mjölk i stället för vatten, utan äfven fordrades detta yttersta, att lägga till mjölet både smör och Men, för himmelens skull, tyst med hvad jag nu i största förtroende yppar för er! Det der är en liten dejeuner mellan fyra ögon, förstår ni, och som icke önskar några objudna vittnen. Finge pappa Grandet, som jag tror ännu ligger och soiver, en enda hum om hur hans kära dotter huserar och ställer till furstliga kollationer , så i sanning beklagar jag det arma barnet. Ty det är mamsell Eugenie, som på egen hand företagit sig i dag att slå på så der öfverdådigt. Hon har dertill måst vexla sönder ett af de vackra guldmynt, sem söta far tid efter annan skänkt henne att noga gömma och ha till ögonfågnad, det är en liten penning mindre i sparbössan, men hvad betyder det? Har den någonsin, medan den än var qvar, gjort henne hälften så lycklig, som hon verkligen är i detta ögonblick? Jag skall berätta er, mamsell Eugenie har fått ett särdeles kärt främmande. Det är en hennes kusin, Charles, som i går aftons anlände ifrån Paris till onkel Grandets egendom, Den unge monsieur ser påtagligen ut att icke nöja sig med bröd och ost till frukost, och Evgenie har i alla fall nog omdöme att föreställa sig någon skillnad meilan regimen i en gammal enklings indragma hus på landet, och den en ungkarl är van att föra i den stormande hufvudstaden. Se der anledningar, hvarför den beskedlige Isidor, son till grannen, notarien, och Eugenies lika tafatta som oförtrutna tilibedjare, måst på morgonen hbjelpa den lilla småskälmska mamsellen att slå sönder socker, och måst springa ända till sockerbagaren vid stadsI porten efter tårtor. Uppriktigt taladt, bar väl till denna synnerliga uppmärksamhet, som Eugenie synes hysa för sin kära; kusin, ett litet särskilt motiv förtroligt förenat sig med denna lofliga husmoderliga ambition, att för herrn från