Men då regeringen förklarat sig mot ett för slag, som så vunnit opinionen för sig, att en a dennes utmärktaste organer omfattat det met en viss förkärlek, när regeringen ånyo sat 2 stadnande tvisteäpplet i rörelse, så att di redan något sansade intressena skola börja at åter slitas om detsamma, hvad gör då publicisten — publicisten som så fint urskiljer, att re. geringen endast vill privilegiisystemets bibehållande, vill att de nya privilegierne komm: att bero af Regeringens profning och faststäl. lelse,, på det rege;ingen må få ,en smula ner makt — hvad gör han? Han fördömer regeringen, som tillintetgjort Bergskollegii förslag, och räcker sedan handen åt herr Svederus, som räcker den — åt regeringen! ,Pris vare Försynen,, säger herr Svederus, som genom Konungens personliga urskiljning törhindrade verkställigheten häraf, nemligen sanktionen af Bergskollegii förslag. Undersöker man nu detta närmare, så finner man, att Bergskollegii förslag, med fri smidesrätt å vissa verkstäder, onekligen gör bruksägaren mindre beroende af regeringens förmynderskap, än den i det Kongl. brefvet uttalade grundsatsen, att kolfånget skulle blifva grunden för ett visst smidesbelopp, med Kongl. Maj:ts tillstånd, likasom hittills varit förhållandet, om ock någon modifikation i beräkningen och utvidgning af skeppundtal skulle inträda. Herr Svederus har således, oaktadt sina z allmänna uttryck uttalade liberala åsigter, i tillämpningen prisat en åtgärd, hvilken leder till mera inskränkning i friheten, än Bergskollegii förslag. Huru kan då Allehandas hommage åt berr Svederus stå tillsammans med dess uttryckta obenägenhet för privilegiisystemet? eller med andra ord: hvarföre tadlar Allehanda regerivgen, för det hon förkastat Bergskollegii förslag, men icke herr Svederus, som för denna förkastelse prisar Konungens personliga urskiljning? En upplysning härom kunde bhfra nytig för utvecklingen af den långsamt mognande öfvertygelse, eller det stora fredsmedlet tidn, som utgör vilkoret för herr Svederi reformer, ikaväl som för regeringens. Ins. vågar ännu en gång hoppas, att Dagl. Allehanda icke illa ipptager dessa anmärkningar, som ingalunda nafva för afsigt något annat, än att få en tast ounkt för allmänna tänkesättet, att hålla sig vid. Härtill skulle kanhända bäst bidraga om Allehanda ville uppställa, huru det, oberoende f både Bergskollegium och Hr Svederus, sjelf önskade saken afgjord.