Aftonbladet – 30 januari 1838, sida 3

BLANDADE ÄNINEN. Envigeskamp emellan en matros och en haj. En brigg ifrån Granville hade nyligen fällt ankare vid Barbados. Besättningen roade sig med att bada i hafvet; men knappt hade någre deraf kastat sig i vattnet, förr än en af dem, som qvarstannat om bord, ropade, att en haj synt:s. Alla skyndade nu tillbaka till fartyget, men en, som blifvit längst efter, upphanns af rofdjuret, som med ett enda bett afslet hans lår. Den olycklige hissades upp om bord, men afled inom några minuter. Under hans dödskamp mnalkades honom en ung matros, hans landsman och barndomsvän, kastade sig öfver honom, gaf fritt lopp åt sin smärta, och då hans vän slutligen uppgifnt andan, ropade han till sina kamrater: Han var född i samma stad som jag, hans mor älskade mig som en son, och vi lofvade henne att ej skiljas åt. Detta löfte kan jag nu icke hålla, men jag skall åtminstone hämnas dig, min stackars bror!, Vid dessa ord skyndade ham ned i skeppsrummet, och åierkom snart derifrån alldeles naken, men väpnad med en stor kunif. Innan man väl hann ana hans afsigt, sprang han fver bord och kastade sig i hafvet. Matroserne, som ej kunde hindra hans företag, skyndade nu att betrakta det fruktansvärda skådespel, som förestod. Hungrig och uppmuntrad af sin första framgång, nalkades hajen sitt offer, slående i vattnet med sin starka stjert. Sjömannen bibehöll likväl bela sin rådighet och intog en fördelaktig position, med knifven rigtad mot djuret, som närmade sig, under det han förblef orör lig. Hajen öppnade gapet, men i detsamma dykade matrosen och undvek hugget. Detta djurs rörelser äro icke snabba, som de flesta fiskars. Tvärtom rör han sig långsamt, och hufvudets besynnerliga byggnad tvingar honom att nästan lägga sig på ryggen, för att kunna med gapet nå det rof, hvartåt han syftar. Denna egenhet, som matrosen väl kände, var just den han beräknat för utförandet af sin plan. Hajen förnyade sina försök, men matrosen undvek honom hvarje gång. Slutligen begagnade han sig af ett tillfälle, då hans fiende vände sig långsammare än vanligt, för att stöta den breda kmfven i hans hals. En blodström färgade vattenytan, djuret slog häftigare med sin stjert, och åskådarnes ängslan ökades, emedan de ej med säkerhet kunde urskilja, hvars blod det var, och det upprörda vattnet hindrade dem att ens se de kämpande. Slutligen visade sig den djerfve sjömannen nära skeppet, hållande öfver vattnet sin fiendes afskurna blodiga hufvud. Nu upphäfdes af hans kamrater ett allmänt fröjderop; segraren drogs em bord, och efter honom den ötvervunnes lik. Den modige mannen heter Vidoudier. Han har sedermera tagit tjenst på ett krigsfartyg, som hör ull Cherbourgs station.