Aftonbladet – 29 januari 1838, sida 1

STOCKHOLM I. 29 Januari, Af de trenne felande utländska posterna ankommo tvenne i dag på morgonstunden. De medförde tidningar från London af d. 9, från Paris af d. 11, samt från Hamburg af d. 16 dennes. Frankrike. Pärskammarens debatt öfver adressen blef lifligare än man förmodat. Herr Bignon talade för Polens nationalitet, och på Herr Tachers anmärkning, att en konsularagent borde skickas till Krakau, svarade konselj-presidenten, att en brittisk agent förlidet år icke emottogs der, hvarföre en fransysk nu förmodligen icke skulle vara välkomnare. Grefve Harcourt hade projekterat det tillägg, att kammaren beklagade en nations lidande, som varit Frankrikes trognaste bundsförvandt, och som de högtidligaste fördrag lofvat en återstod af national-existens. Haremot erinrade Herr Mol, att det årliga upprepandet af en sådan fras endast vore en bekännelse af vanmagt och ej bidrog på något sätt till Polens nytta, Amendementet blef också, efter någon debatt, förkastadt. I frågan om interventionen i Spanien, som konselj-presidenten sökte bevisa att den stridde mot Frankrikes intressen, frågade Hr Villemain: huruvida regeringen skulle anse pretendentens inkräktning afthronen som en krigsorsak? Härpå vägrade Hr Mol att afgifva ett bestämdt svar, hvilket väckte något knot bland församlingen och föranledde det yttrande af Herr Cousin, det sådant ville säga, att Fraukrike i intet fall ärnade understödja Spanien, äfven i händelse af en kontrarevolution. — Ministern påstod, att han ej sagt något sådant, och att man icke borde förvända hans ord. Häraf uppkom mycket buller, och Herr Cousin förklarade, att han i sådant fall skulle nödgas gifva honom formligen demen ti. Herr Mole sade, att han då skulle återgifva dementin, och kammarens president måste slutligen blanda sig i saken, med tillstyrkan att undvika ett så ovanligt uttryck. Omsider nödgades Hr Mol svara, att förklaringen af ett krig skulle i alla hänseenden bero af de omständigheter, hvari Frankrike kunde befinna sig. Strofen i adressen, rörande Spanien, lemnades derefter oförändrad. Angående Algier fordrade den nye pären, Hr Merilhou, ett amendement, som bestämdt uttryckte dess bibehållande och förening med Frankrikes kolonial område. Konseljpresidenten begrep icke, hur man kunde tvifla på regeringens afsigter i detta hänseende, och försäkrade, att det alldrig varit fråga om utrymmande af någon del af Algier. Amendementet blef också förkastadt, och hela adressen i sitt ursprungliga skick omsider antagen med 130 röster emot 12. Deputeradekammarens adress har föga tillfredsställt någon. Den förekommer svag och uttryckslös. Det heter deri, att de deputerade aldrig samlats omkring thronen under mera gynnande omständigheter. Presidenten sjelf förmåd de likväl, emot den doktrinära rapportörens å sigt, deri inflicka en fras rörande amnestien, hvari denna antydes såsom utgångspunkten för en ny politik. Herrar Eueane och bDufaure har man att tacka för tvenae strofer deri, den ena om interventionen i Spanien, hvari yitras den önskan, att qvadrupelalliansen måtte göra hvad den förmår till halföns lugnande och dess räd