Aftonbladet – 26 januari 1838, sida 3

-RN hlka på hans afdagatagande försvann för en tid, 1, Itill hvilket ock mycket bidrog, att sonen Olof, 2-Isom vid den tiden bereddes till sin första Natt— vardsgång, ofta för henne läste och talade i Jandliga ämnen, hvaraf hon fann stor hugzad l, joch lättnad i sitt inre. — Sedermera hade hon -) väl understundom kommit att tänka på, att anntingen hon eller Anders borde undan, men så -I vidt hom nu kunde draga sig till minnes, icke lelså allvarligen haft tankar på mord förrän om djaftonen den 8:de dennes, eller dagen före dess -begående, då hon, som redan några dagar förut återkommit i det vurmiga tillstånd, hvari elhon ofta sig befunnit, sedan hun Jagt sig, ånyo börjat att taga sig bekymmer för Anders frameltida bergning, och att han möjligen skulle bhf alva en fyllhund samt äfventyra sina salighet, sloch dermed fallit på tanken at, afhbändande honom lifvet, sfvärja allt ondt, som kunde hoeinom drabba, och bereda honom den sällhet i ett annat hf, hvaraf bon ansåg honom fönjent eloch hon så gerna önskade honom; dock bade n hon försokt och, efter det hon gjort sin aftoni bön, äfven lyckats förjaga denna tanke; hvar-ltiter hon insomnat lugnt och morgonen derpå, efter uppstigsndet utan någon hågkomst af den föregående aftonens föreställningar, beredt sig att avställa brygd; men, sedan mannen, som arbetade vid Åby herregård, om morgonen bortgått och Brita Jansdoiuer med sonen Anders blifvit ensamme hemma, hade berörde, så ofta förekomne, tankar åter och äunu lifligare uppvaknat, samt hon med detsamma fattat föresats att då undanrödja Anders ; i hvilken afsigt hon tagit en tälgknif, för att den bryna, men, enär hon dervid burit sig mindre skickligt åt, hade Anders, sittande vid ett bord cch läsande i Catechesen, begärt och erhållit knifven, den bryInat och sedermera, under yttrande: nu är Iden så hvass, så att den kan skära näsan af mor,, återlemnat den; hvarefter hon stoppat knifven i barmen, och, i fortsatt uppsåt att afhända Anders lifvet, men ulan något fattadt beslut, huru det skulle tillgå, tillsagt honom följa sig i fähuset, dit de ock sig begifvit; och vid inträdet hade hon, emot hvad eljest brukade ske, stangt yttersta dörren, medelst påläggande af haken å inre sidan, som vidtogs iändamål att hou ej skulle blifva öfverraskad i den tillärnade gerningen ; deruppå ce ingått i det innersta fähbusrummet, för framkommean !e hvartill trenne dörrar passeras, nemligen en till svalen, en till yttre fähuset och den till det inre. Enär de dit inkommit, hade hon, under föregifvande, att luska Anders, men med uppsåt att då fullborda den beslutade geruing:n, bedt honom sätta sig på en emellan tvenne der stående getter, placerad pall, som han äfven gjort; och sedan hon derefter frågat honom, om han ntrodde på Gud,, och, då han härtill jakat, tillsagt honom uppläsa Tros-Artiklarne , samt han, efter invändning af olämpligheten deraf på ett sådant ställe, men dertill ytterligare uppmanad af Brita, som sagt honom, att sådant kunde ske i vildmarken , nämnde tillsägelse efterkommit och jemväl uppläst en del af Tredje Hufvudstycket; hade Brita Jansdotter, stående framför Anders, och änder läsningen luskande honom, med knifven i hast, i ett enda drag, skurit honom i halsen, så att genast, under starkt blodflöde, utan något motstånd, och utan att lemna något ljud ifrån sig, eller visa tecken till smärta eller känsla af hvad som honom öfvergick, fallit baklänges, och icke gifvit annat tecken till lif, än att tungan något rörde sig. — Brita Jansdotter, som, under afgifvandet af denna bekännelse, talade redigt och med sammanbang, men alltjemt fällde ymniga tårar och befanns uti ett till sinnet uppskakadt tillstånd, saknande allt sken af förställning, utbrast, efter berättelsen, huru sjelfva mordet skett, i en förtviflad ton, sägande: ,Gud tröste mig, som afskurit en länk i Guds lefvande kedja och bortryckt det träd, Han planterat och gifvit mig natt vårda till min tröst och glädje. Då Brita Jansdotter, öfverväldigad af häftiga sipnesrörelser, nu syntes blifva matt och besvärad af det långvariga ståendet, fick hon sätta sig; och fortfor hon sedan: I detsamma gerningen var gjord, hade Brita Jansdotter, förut icke sidant betänkande, men då inseende, huru brottsligt hon sig förhållit och hvilken sorg hon sjelf beredt sig, medelst att skilja hädan och bercöfva siv den. som utgiort hennes förnämsta