en tid, då Friherre Anckarsvärd kunde räknas för en bland dessa män, och om det icke är underligt, att maktens hyr-lakejer för denrva omständighet söka nedsmutsa honom, så böra andra likväl icke derföre helt och hållet förgäta, stt utvecklingen af vårt offentliga lif och af yttranderätten står till honom mer in till de fleste medborgare i förbindelse. När uppträdde Hr Friberren egentligen såsom oppositionsman? Vid 1818 års riksdag. Man torde behaga påminna sg, att detta nu är 20 år sedan. Om den. allmänna politiska bildningen nu för tiden icke serdeles långt framskridit, om mycken oreda och mörker ännu råda i begreppen öfver våra konstitutionella och administrativa förhållanden, om denna oreda till och med träffas hos många riksdagsmän, så frågar man: hur stod det väl då till för tjugu är sedan? Vill man hafva ett svar derpå, så kan man, utan att göra sig besvär med att genomläsa riksdagshandlingarne, endast slå upp det Utskottsbetinkande, som hade sig uppdraget att föreslå grunderna för en allmän reglering af statens emhet:n och tjenster, och hvari just denne Er Askelöf, som nu yttrat sig så bredmynt mot Frih. A., om vi ej missminna oss, var sekreterare. Efter några allmänna reflexioner öfver det närvarandes olimplighet, nöjer det sig med att helt peremtoriskt fastställa, det man borde införa ministrar. Huru sådant skul!e ske, huru administrationen skulle ordnas, huru det nya skulle sammanjemkas med det gamla, om alla sådana småsaker brydde man ej sin hjerna; man hade skrifvit en afbandling, man producerade sitt opus operatum genom tryckpressen, och dermed hade man gjort allt hvad man behöfde, — tilläggom: allt, hvad man förmådde göra. Att, under den allmänna bristen på politisk bildning inom landet och hos dess offentliga man, Friherre Anckarsvärd icke hade framskridit längre deri än andra, torde kunna ursäktas honom, äfvensom att han, lik många flera, som, läsit åtskilligt af främmande länders skrifter och tal öfver ämnen i stats-läran, emedan många sådana funnos att tillgå, hvaremot förrådet derpå hososs var ganska knappt, mnågot bildade sitt föreställningsoch uttryckssätt efter dessa länders former. Frih. A. har i det:a fall åtminstone en förtjenst, den, att han sjelf ofta öppet bekänt och beklagat den brist på filosofisk bildning, som hindrade honom att göra det gagn, han önskade; och bildar i detta fall en vecker motsats till den dryga anspråksfullhet, som alltid utmärkt Hr Askelöf, hvilken under betäckning af några skolastiska fraser, döljer en långt större ytlighet i allt praktiskt. Friherre Anckarsvärd var imedlertid — och detta är hvad man alltid bör hålla honom räkning för — den, som under det nu varande stadium af Sverges konstitutionella bana, derpå först införde oppositionen till lif och betydelse, i det hänseendet, att han bidrog till ,menlöshetens skingrande. Hade en sådan opposition funnits tvenne riksdagar förut, så skulle vårt samhällstillstånd numåhända i många hänseenden vara annorlunda. Indragningsmakten skulle då ganska säkert icke existerat, en hel hop andra materialier för den nu varande regimens historia ifrån riksdagarna 1812 och 1815 saknats, i hvad som hade sammanhang med qvittandet af vår utländska gald och de främmande subsidiemedlen, o. s. v. Vi vilja visst icke påstå, att Friherre Anckarsvärd ensam skulle förmått uträtta detta; men i nationens sunda förstånd fanns så mycken inneboende motstånds-anda emot dessa åtgärder, att det blott behöfts, att len stark stämma höjt sig deremot och vågat visa, huru det verkligen förhöll sig med en del af dessa saker, för att fästa en helt annan uppmärksamhet derpå och utveckla en opinion, som kanske skulle varit mäktig att afstyta besluten. En oppositions inflytande ligger för öfrigt icke alltid deruti, att hen förmår genomdrifva sina åsigter; när sådant inträffar, är det signalen till en hvälfning inom styrelse-systemet och styrelsepersonalen. Dess vigt och nytta, likasom tidningarnas, kan äfven någon gång vara negatif, derigenom att hon öppnar foikets ögon till en annan gång eller förekommer ännu godtyckligare handlingar från Regeringens sida, Vi ärna ej följa Friherre A:s riksdagsmanna-bana, eller rättfärdiga honom för de felsteg, han derpå kan hafva låtit komma sig till last; men den oväldige torde likväl erkänna, att Jar mk LO LÄRA LL. PR 20 2 LAT RER RRRR— RR RER RR ERF LRE---—-RRER—--—-— ERE RR——ERRRR—NRE—LEL