BLANDADE ÄMNEN Bertigens af Angouleme sista bedrift, 1830. Man torde erinra sig, att vid Juli-revolutionen mycket ordades om ett uppträde emellan denne hertig och hertigen af Ragusa, marskalken Marmont, och hvilket, så väl till sin anledning, som :ill sjelfva förloppet ohka refererades. Uti sista delen af Alemoires sur la Restawuration lemnar hertiginnan af Abrantös deröfver följande berättelse: Sedan trupperse nödgats retirera på vägen till St. Cloud, yttrade Carl X för marskalken Marmont sin fruktan i afseende på gardets trohet. Marskalken föreslog då, för att lugna honom, afgifvandet af en proklamation till den qvarblifna korpsen. Förargad öfver den kongliga omgifningens yuerliga feghet uraktlät han, anting:n af en förlåtlig glömska eller med uppsåt, att utfärda prokiama ioaen uti Angoulcmes namn. Denne åter hade sma egna åsigter. Han vwvore generalissimus, utropade han at kungen, och Marmont bade så!edes handlat förrädiskt, då han i sitt eget namn författat denna proklamation. Förbryllad af sonens oväsende och raseri, skickade kungeno efter marskalken och bad honom göra ursäkter hos Ångouleme. vUrsäkter! utropade i sin ordning marskalken, ack, min Gud! för hvilken förolämpning ? Kungen förklarade då förhållandet, men Marmonts första ord uttryckte en vägran att derpå göra minsta afseende. Med förkrossadt bjerta öfver massakren såg han förtviftad den aigrund öppna sig, hvilken för allud skulle uppsluka denna olyckliga regentslägt. — — Jag har ingenting att förebrå mig, yttrade med värdighet marskslken, och om den glömska, hvarötver prinsen är förtörnad, än vore ett fel, bör den väl under närvarande äf!fventyrliga epok hiifva föremål för allvarsam discussion? . . . Kungen närmade sig marskalken och tryckte hans hand: Gör då en sädan ursäkt för min skull! yttrade han med synbar rörelse. Marskalken bugade sig djupt, sägande: Jaz går i ögonblicket till prinsen! — Å Marmont nedgick derefter ut; prinsens rum, men fann honom ej der, utan endast hertigen