Aftonbladet – 22 januari 1838, sida 3

t ;Å att gömma den. Man frågade de unga flickorna, som framburit den. De svarade, att den blifvit dem lem, Inad af en obekant, som lofvat förena sig med t : t 2 ; så dem, men att hon icke återkommit på bestämd tid som hon lofvat, och att de sedermera icke se:t till henne. Då man sedermera med dem konfrontzrade Denna Cataliva, förklarede de gemensamt, att de igenkände henne för att vara densamma, som lemnat den olyckliga buketten. Hon å sin sida påstod deremot, att hon icke lemnat Madrid, och många vittnen inygasIde, att hon verkligen icke afrest ifrån hufvud. Istaden. Lökarenas berättelse intrasslade ännu mera I detta mål, som redan i sig sjelft var mörkt nog. ; , g sj g Efter den sorgfälligaste undersökning af liket, förklarade de, att de i respirations-organerna licke funnit någon oordning, som kunde gifva Ibevis om en forgfining, att bjernan och hin-jnorna deromkring vero sta:kt angripna, men att, lom några våldsamma narkotiska medel vållat detta, kunde det likväl vara resultatet af en frivillig indisposition af en slagattack. Några läkare gingo ända derhän att bestrida möjligheten af en så hastig förgiltsing medelst en blomsterbukett, emedan det ämne, som skulle kunna förorsaka döden, nemligen blåsyra , förflyger, då det några minuter vaiit utsatt för luften, och sjeifva ljuset är nog att dekomponera det; hvad strychnin angår, så är det väl lättare att förvara, men verkar långsammsre och för öfrigt måste alla gif.er qvarlemna något.spår. Auodre deremot påstedo, att man i Europa på långt när ännu icke kände gifternas beskaffenhet och tillredningssätt, ja, att vi :cke enskunde mäta oss med de gamle Italienske kemisterna, emedan vi förlorat receptet till detta fruktansvärda aqua tofana, som var uten lukt och smak, och som gaf döden utan att qvarlemna något spår. De sade, att Österlänningarne och sjelfva vildarne känna flera giftiga substanser, hvilka hos oss äro obekanta. 1! e erinrade, att vissa träds skugga är dödande för den, som insomnar derunder. De trodde således visserligen på möjligheven att förgifta medelst en bukett; men de tillade, att, om än sådant var möjligt, bevisade likväl ingenting med säkerhet, att det egt rum i närvarande fall. Denna förklaring, och det beskydd Donna Catalina visste försksffa sig, uträttade så mycket, att hon blef satt i fribet. Under det hon hållits föng-lad, hade hon skrifvit flera bref till Den Ped:o. Den kärlek jag hyser för Er, ssde hon, är enda orsaken till de förföljelser, hvarföre jag ser mig blottställd. Jag är oskyldig, men om jag än voie brottslig, hade jag endast blifvit det, för det jag alskar Er så högt. Ni skall ej kunna öfverge mig. Det. vare sig ömkan eller en lemning af böjelse, nog af Don Pedro hade besökt henne i f-ngelset, och vid dessa möten hade hon användt alla de förförelsemedel, som stodo i hennes makt, för att återvinna sin älskares hjerta. Hon kände ordspråket: Llora muger, y vinceras (gråt, qvinna, och du skall segra,) och begagnade denna föreskrift, till dess hon förmådde Don Pedro lofva att åter tillknyta det band, som fordom förenat dem. Hon hade också i sj-lfva verket icke förr undkommit rättvisans händer, än hon, till stor förargelae för hela staden, affekterade att visa sig på offentliga stälen, åtföljd af den svage Balboa. Man skulle unna säga, att hon ville gäcka deras sorg, som egreto hennes döda rival. Hon yrkade, att rennes älskare skulle följa henne till Madrid, nen några svårigheter hade uppstått rörande liIviden af de anspråk Donna Nieveåss slägtingar jorde på den hemgift, som blifvit henne lofvad senom äktenskapskontraktet. VWVikande för den nda inflytelse, hvarunder han befaon sig, neade han att betala hvad man fordrade, säganle, att äktenskapet icke blifvit fullbordadt. Dermot anmärktes, att alla mecniskor sett honom mfamna sin hustru, då hon föll til jorden, vilket, enligt spanska lagen, var ett bevis på ktenskapets fullbordan och hustruns anspråk. Jon Pedro deremot erinrade, att hans hustru å redan var död, samt att han endast omfamat och kysst ett lik, hvarföre han ej var henes arfvingar någonting skyldig. Den Cayetano trodde sig nu pligtig att ingria i saken. Han förehöll sin son det ovärdiga hans uppförande och det skändliga i att göra