Aftonbladet – 20 januari 1838, sida 1

uka untorm med deras vederlikar 1 Krigskollegum. Genom detta stadgande blefvo likväl regementsskrifvarne lika sluga, ty när de i Krigskollegium efterfrågade hurudan uniform deras vederlikar hade, så visste man derom intet. Visserligen fanns ett Kongl. bref, som bestämde huru Krigskollegii tjenstemäas uniform skulle se ut, och till följe af denna heskrifning skulle alla tjenstemännen hafva broderi på kragen. Nu hade likväl så inträffat, att presidenten Sandels, en dag under sin suveräna regeringstid, kom upp i kollegium, och tillkännagaf att Kongl. Maj:t fattat det beslut, att ingen af kollegii tje. s:emän finge bära broderi, som ej vore försedd med Kongl. ful! makt. Detta togs till protokollet, och kollegium upphäfde således de facto Kongl. Maj:ts bref. Följden blef alltså den, att alla revisorer, bokhålare, notarier, kanslister och kammarskrifvare måste antingen skaffa sig Kongl. fullmagt, eller sprätta bort broderiet. Väl tyckte en och annan, att det Kongl. brefvet, som bestämde att broderi skulle finnas, borde vara gällande intill dess att det af ett annat Kongl. bref blef upphäft, och ansåg det va:a underligt, att dem skulle förmenas bira uniform med broderi, då deras vederlikar i alla de andra verken hade tillåtelse dertill, men det fanns likväl ingen, som hade mod att göra framställning härom. Kollegii protokoll fick således allt framgent gällande kraft framför Kongl. Maj:ts bref. Sommaren 1836 inträffade likväl, att en kanshst blef föreslagen att få förordnande som generalmönstringskommissarie. Han måste då förklara sig ej kunna emottaga detta, emedan han ej ägde rätt att bära den efter värdigheten passande uniform. Kollegii nu vararande president förklarade då ganska riktigt, att han ej fann något skäl hvarfore icke alla tjenstemännen kunde begagna den af Kongl. Maj:t en gång bestämda uuviformen. Frågan förekom i plenum, men se, det beslöts att det sandelska påbudet skulle tills vidare gälla. Detta kunde så vara, ty på det hela kan det anses sem en förmån att slippa bekosta sig en dyr uniform; men nu begicks den oformligheten, att den ifrågavarande kanslisten inkallades, och erhöll af kollegium särskildt tillstånd att begagna uniform med broderi. Att kollegium ej ägde rätt ait besluta i en sådan fråga, är uppenbart, och att tjenstemanna personalen lät sig nöja, äfven med detta, vittnar om en viss resignation å deras sida. Regementsskrifvarne, för hvilka det ofta är nödvändigt att bära umform, ville imedlertid cj gerna beqväma sig att nyttja uniformen utan broderi, och på eget bevåg lade en eller annan af dem sig till detsamma. Genom det sednaste påbudet komma ru nya skrupler. Regementsskrifvarne skola nyttja enahanda knappar med det regemente, vid hvilket de äro anställde. Då det endast är gepom knapparne, som deras uniform kunde äga någon likhet med deras vederlikar i Krigskollegium, så befinnes denna likhet följaktligen numera vara platt ingen. Åntager man nu återigen, att de böra nyttja broderi, så skulle det se något b:synnerligt ut, om regementsskrifvaren vid t. ex. Svea lifgarde eller något af lifgrenadier-regementerne skulle hafva en frack med broderi af guld och försilfrade knappar. Men, det är sannt, reformerne mogna,j gunås, långsamt. Det är dock nu icke allenast om regementsskrilfvarnes toilett man dragit försorg; man har äfven funnit nödigt att närmare bestämma utstyrseln för sånggudinnornas dyrkare, Statstidningen, som är känd för originalitet vid redigerandet af sina kungöranden, börjar detta med att tala om musikdirektörer, derpå komma regementsskrifvarne fram, och slutligen träda musikdirektörerne åter in på scenen. Men, vi hade så när glömt, att det finnes musikdirektörer både med och utan kongl. fullmakt, och den originella klassifikationen har måbända sin orsak deruti, att man ansett en musikus med kongl. fullmakt vara något bittre, och en sådan utan kongl. fullmakt något sämre, än en regementsskrifvare. — Man kan härigenom finna, hvilket stort svalg måste vara emellan den med fullmakt försedde och icke försedde musikdirektörens rang. Men att en konstnärs rang ej bör bestämmas af hans talang, utan af hans öfriga ställning i samhället, det bar man, bland annat hardt lära af myäycikaliska alba dansas a söta sve