Aftonbladet – 19 januari 1838, sida 1

MINI MA Af P6 Pp 200 ER kante legitimistiske markisen Dreux-Breze ett långt tal, hvari han anföll regeringens så väl iore som yttre politik. Han beskyllde ministören för tröghet och brist på fasthet, och slöt med en mängd frågor, dem konselj-presidenten grefve Molce besvarade hufvudsakligen på följande sätt: att föreningen med England aldrig varit innerligare än den vore för närvarande; att förhållandet vore detsamma med Spanien och Portugal; att hymnen Passages besättande af engelsmännen blott hade till ändamål att förskaffa derna nations fartyg en god ankarplats, och att det derstädes anlagda citadell uteslutande vore ämnadt till skydd för främlingslegionen; alt ingen försummelse någonsin ägt rum i beredelserne för tåget emot Konstantineh, icke ens i följd af de underhandlingar, grefve Mole erkände hafva blifvit förda med Achmet Bey ; att regeringens i Tunis hållning, understödd af fransyska sjömakten och fransyska mflytandet i Afrika, varit sådan den bordt vara, och att regeringen erhållit fullkomlig upprättelse för den förolämpning, som vederfarits fransyska konsuln derstädes; att orsaken till amnestiems utfärdande endast vore att söka i konungens goda hjerta; att han (grefve Mole) af alla krafter understödt dena åtsärd, emedan han ansett densamma såsom en utgångspunkt till partiernas försoning, och icke såsom en reaktion emot en föregående politik, hvilken han tillskref förtj.nsten af landets räddning; att den fullkomligaste endrägt rådde inom kabinettet; att för öfrigt målet för den närvarande förvaltningens sträfvande vore, att föra styrelsen oberoende af hvarje parti, och att det lugn, som landet för närvarande åtnjöt, vore det mest öfvertygande bevis, huru mycket denna kabinettets tendens motsvarade landets önskningar. Temps för den 2 Januari bekräftar sanningen af hvad som förut varit uppgifvet, att gräs let om skogen Grinewald, emellan Belgien och Holland, blifvit åtminstone för denna gången bilzgdt, genom tyst öfverenskommelse emellan de båda tvistande parterna, att låta saken förfalla. Frankrikes och Preussens bemedling är det hufvudsakligen, sem man kan tillskrifva detta resultat. I Tyskland. I Bayera väntas rätt märkliga och ingripande reformen. För att lugna alla ömtåliga samveten, får man dock försäkra, att samtlige innövationerne utgå från konungen sjelf, och att stark opposition råder till och med inom statsrådet. De utgå, såsom det heter, från H. M:s naktning för allt historiskt gammalt; och det är på denna grund, som H. M. skall hafva fått i sitt hufvud, att till rikets hufvudstad upphöja Regensburg, betraktande af dess fordna storhetv. Minochen, som så länge och med så slösande frikostighet blifvit utsiradt, snart sagdt på bekostnad af sin brukbarbet till borgerliga näringar, skulle väl bibehålla titel af hufvudstad, men förlorar oberäkneligt. Regensburg skulle äfven blifva säte för Öfverappellationsrätten och Central tull-administrationen. I år blifver ett stort lustläger nära Regensburg, hvarvid konungen tros komma att låta kröna sig i sin nya hufvudstad. En annan ,reform,, som väntas, är, att det protestantiska Ofverkonsistorium skall flyttas från Mönchen till Närnberg, förmodligen for att hålla det renläriga Miänchen så rent som möjligt för kättersk styggelse. Men en änna vigtigare reform, hvartill paraleller begynna visa sig äfven annorstädes, är, att meningen skall vara att hädanefter blott provisoriskt tillförordaa alla embetsmän, uppifrån regeringsrådet ända ned till den lägste (hvarigenom den i det gamla tjenstreglementet åt enkor försäkrade pensionsrätt försvinner). Detta är en öm punkt, som tyckes göra ond blod äfven bland de stilla och devouerade tyskaruz, som påstå, att en besoldad och tryggad embetsmannakorps, mera än en besoldad armd, är thronens stöd, och att, om detta stöd undanryckes, dörren skall öppnas för allt slags intrig och lycksökeri, och embetsmännen: komma att bero endast af förmäns nycker. Man måste tillstå, att i ett land, der man aflas med den satsen, att nationalrepresentationen (med hvilken dessutom förändringar åa la Hannover icke utan sannolikhet väntas) icke får utgöra någon kontroll på styrelsen, äro dylika företag med embetsmannakorpsen af icke ringa betydelse. — Det tros, att grefve v. Ar