Aftonbladet – 16 januari 1838, sida 3

jrusom, till och med i våra högtider och helger allt förenar sig att hos den fattige ända från des: Ibarudom ingifva afund eller afsky till den bättre Jlottade! Let är ett faktum, som vi besanna men icke rättfärdiga, tvertom beklaga. Dettc t fattig mans bern, som i morgon erhåller sir jeländiga fem styfvers-leksak, skall nu utan tvifvel sedan få gå ut i staden, och när dess för äldrar, sjelfva intagna af en beundran blandad med bitter grämelse, skola påpeka för det vårs af marmor och brons skimrande gator, uppfyllda med präktiga grannlåtssaker för de rikas barn, tror ni icke, att det skall förstå göra en förtrytsam jemnförelse, och vid hemkomIsten finna bra obetydlig och föraktlig den lumpna pappfigur eller träddoeka, man gifvit Idet till nyårsgåfva? Ack, . . . barndom, ung Idom, ålderdom, det är för dig, arwa folk, all ett och samma: idel försakelse, förödmjukelse, försakelse! När ett ondt är beständigt, är det icke mera ett ondt Se der det resonnemang, hvarmed man vid åsynen af detta elände lug-: nar sina känsler! Ve, hvilken obetäuksam hädelse! Och vi hafva ännu ick: betraktat mer än en del af all den mistre, som i minnet återkallas eller som representeras af en vid första åsynen så obetydlig omständighet, som den fatiiges nyårsgåfvor. Fö:eställ er endast, att dessa artiklar, sem troligen gålt genom flera händer och i hvar och en måste lemzuat någon profit, hur hten den ock må hafva varit, slutligen, efter beräkning af jemväl dess arbete i sista hsnd, som säljer dem, samt den mojliga texering denne for sin vara måste erlägga, ändå föras till marknaden att afyttras för tre styfver stycketMärk väl, att allt detta är gjordt för hand, ty iudustrien har ännu icke, så vidt jag vet, upp! funnit några machiner till at göra leksakerj! Ni har allesammar, så väl som jag, dessa dagar sett sä!jas för tre sous brocher af komposition, pressade och till och med ciselerade; en nipperhandlare försäkrade mig, att det syntes honom omöjligt göra en dylik broche för mindre ån femton sous. Hur hänger sådavt tillsam man? Hvad kan man deraf sluta? Jo, det betyder helt eukelt, att någon liten fabrikant gjort bavkrutt, eller att ett dussim nushåll i de rysliga kyffena i förstaden Saint-Marceau hålla på alt svärta ibjäl. Den fattiges nyårsdag, säg mig, är den icke verkligen elänse på elände? O, J jordens lyckligo, som vi veta at det fiones, och finnes rätt många! -J nke, som icke ansen så många edra medmenniskors armod, nakenhet, olycka fullkomligt i sin ordning! Hafven på denna dog for lyckonskningar, kyssar, ömhjertenhet och smålernde, en tanke på de tattige, som en amme sorja eller gråta i hela denna stad, med handen sluten och ingen fyrk i behåll, då alla andras händer öpp va sigför att utströ sina håfvor, och hvar och en löser på sin fulla pung! Tänken härpå, när J kasien ert guld på krämarens disk för granulåt och öfverflodssaker, och behållen deraf en tiondedel för dem, som icke hafva bröd! När J sätten er vid ert präktiga, öfverfyllda bord, kommen jhåg, att den ryktbare Lagrange med oötverändakastliga kalkyler bevisat, att den stora massan at Franska folket icke njuter hälften så riklig föda som soldaten, och soldatens kost, äg mig, har den någonsin synts er afundsvärd? Tanken härpå, J som icke blifvit förstörda af guldet, som icke blifvit girige i er rikedom, som fasen för fattigdomeo, men icke för den fattige! Delen med er, gifven mycket, gilven allud! Och framforallt, gifvea sjelfve, J väl görande rike! visen sj.lfve ert ansigte för den fatti.e, som icke känner er, som icke vet något om er, som tror att J ären elake och hårda, som aldrig sett hjelpen komma ifrån er utan genom tredje mans hand, gsnom någon utsävd med föga medlidsamma mantr och med kalla ord. Varen icke stränga och fiånstötande mot honom, när J med edra gåfvorl ändtiigen klappen på hans dörr, och förjagen icke då småleendet från edra lippar oeh glädjen från ec panna! Låter honom en gäng tro, att han är mindre föraktad och oiycklig, låten honom nästan bringas derhän att säga för sig sjelf, det ham är en menniska som nil Ännu eu gång, delen med er! Hoören oss, då vi tala for er om detta elände, ty vi känua det, vil a MA: as oo TT vm