idel lormynderskap 1 detalj som fjettrar näringarna. — För någon utförligare kritik öfver deuna I skrift ege vi icke plats i bladet, isynnerhet som Jen sådan hufvudsakligen skulle komma att innefatta ett återupprepande af våra förut enoncerade åsigter, men för att göra läsaren bekant med författarens framställningssätt meddele vi här ne;Idan i utdrag några ställen utur skrif en. ti) Sid. 3: vAtt näringsförhållanderne kunna beI handlas vilkorligt, det visar bland annat vårt kära Ifädernesland, der de nästan utan undantag äro så I behandlade. Följderne, skulle man kunna säga, 5 märkas icke såsom olyckliga. Men, hvarför? Bestämdt emedan man icke har deras moltsats ; latt jemföra dem medr. Det må välicke motsägas, att näringars utveckling , på grund af deras egen inneboende naturmöjlighet , lemnar det största möjliga resultat. Der näringar ej hvila på sådan grund, utan på konventionella förbållanden at kontrakter med staten eller mellan enski!da, skola de följaktligen ej tortkomma så som eljest vore möjligt,. Men aldenstund sådana: konventioner utgöra å båda sidor rättsanspråk, måste de förblifva sådana, så framt ej medel utfinnas för att antingen 1:mo i ersättningsväg Jjemka ett såIdant förhållande, eller 2:do ådagalägIga, det konventionen sjelf strider emot högre rätt. Vid tillämpningen af önskvärda reformer i närings-förhållanderne har man således att betrakta dessa båda omständigheter. Det stora fredsmedlet är tid. ,Reformernesl ångsamma, men i förväg bestämIda införande, hotar på förhand alla skadliga I följder, så svart reformen i sig sjelf är nyttig.n Sid. 19: Drottn .Kristinas förbud, att hamrar skulle få anläggas utan Bergs-kollegii tillstånd, utvisar huruledes ensidigheten ej alltid ansåg nödigt latt bära mask, såsom i vår tid. Det skedde TIpå Österby, Gimo, Löfsta m. fl. bruksägares anhållan, och förbudet utfirdades, på det bruken ej måtte med stegrande och annat oskäl lAvarannan utkladdaox. De små voimporterlige hamrarnen i bergslagen (hvilka allmännast tillhörde bonden eller bergsmannen) utdömdes lättast; ty, ehuru rivaliteten (inbördes utkladdandei) var motivet, Juppfann man derjemte nya fraser, af mera välljud. — Bergs-kollegium fick rättighet att låta nutrfvan småhamrarne i bergslagen. Förnyade befallningar utfärdades från både regeringen och kollegium; men knotet öfver sådana hamrars tillvare bevisar, att de likväl till någon del bibehöllo sig eller åter uppkommo. Slutligen utkom ett amnesti-dekret, som emot slutet af Carl XI:s regering uppmuntrade till iståndsättande af de hamrar, hvilka efter hållen ransakning (genom hammar-kommissionen) blifvit ansedde oskadlige för blåsningarne eller de ädlare verkenp. De hafva likväl alltid sedan varit en nagel i ögat på Bergs-kollegium ech på de större patronerne, utan att äga någons skydd, ty, en allmoge (medgifvom åtminstone det), interesserar icke — under vanliga förhållandea. vHvad som i vir tid skall sättas igenom, skall dock alltid hafva sitt sken af rätt Det förstås. Man kan icke nu mera åberopa b:ukens inbördes skadliga verkan genom stegring å råvaran och nedfällning å produkten, hvilket vi nämnt såsom den första prohibitions-princip, som å regeringens sida enoncerades för smidet. En fras måste man nu hafva broderad på fanan. Den blef — ,Skogens besparingn. Förträffligt! Skogens besparing: Hurudana äro då våra skogar? Aro de sparade? — Är deras förstöring följden af öfverdrifven men nyttig användning? eller är den en följd utaf vanvård? På den ljudande frasen byggde man nu långa samlingar af påbud, föga betänkande helgden af den eganderätt, som en styrelse minst borde känna sig kallad att råna. — Det hemman, som bergslegsbonden köpt genom bestämda servituter, eller serskild betalning, det ansågs han likväl snarsre icke kunna försvara såsom sitt, uten säljaren skulle ändå sedermera kunna förordna deröfver, befalla eller förbjuda dess förmåners användning på ett från den måktige säljarea fullt oberoende vis. Det var orätt, äfven i afseende på kronohemman, det är oförsvarligt