Aftonbladet – 8 januari 1838, sida 3

me Etor var Tevastländarn Ojan Pavo, Stor och väldig ib!and Finl:nds söner, Stadig, som en grenbevuxen klippa, Djerf och snabb och kraftig som en stormvird.) Tellar hade han med rötter uppryckt, . Kufvat björnar med sin blotta armkraft, Lyftat hästar öfver höga gärden, Och som strån förmätne männer nedböjt, Och nu stod den starke Ojan Pavo Stolt och väldig upvå lagmanstinget, Midt på gården s:od han ibland folket, Som den höga furan ibland småskog; Men han hof sin stämma upp och side: Finns här en af qvinna född och ammad, Som förmår att hålla mig iå stället, Blott ett ögonblick på samma ställ-; Den må taga strax mitt rika hemman, Den må vinna mina silfverskatter, Den må äga mina många hjordar, Och med kropp och själ är jag dess egen. Så till folvet talte Ojan Pavs; Men förskräckte stodo bygdens drängar, Tigsnde i nejden at den stole, Och der trädde ingen fr:m till honom. Och med undran och med kärlek sågo Bygdens flickor på den unga kämpen; Ty han stod, den starke OÖjen Pavo, Som den höja furan ibl:nd smiskog, Och hans öga brann som himlens stjerna, Och hans panna lyste klar som dagen, Och hans gula hår toll på hans skuldror, Som ett solglänst strömtell öiver fjället. Men ur qvinnokopen framsteg Anna, Hon, den skönate af bygdens flickor, Vacker som en morgon till stt påse. Och hon framsteg raskt till Ojan Pavo, Slog omkiing hans hals de mjuka araear, Narmade sitt hjerta till hans hjerta, Pressade havs kind mo: sina kinder, Och så bjöd kon honom slita lös sie, Men den starke gossen stod be:egraa, unde icke öra sigiaf stället, Uten sade svigtande till fickan: Anna, Anna, jag har tappat vadet, Du må taga strax mitt rika hemmen, Du må vinna mina silfverskatter, Du må äga ina många hjordar, Och meg kropp och själ är jag din egen, (Ur en finsk tidnina),