than vill; såväl skymfen, som det både meraliska och juridiska ansvaret drabbar honom. Efter det anförda vilja vi i principen förklaIra ess aldeles af enahanda tanka med det i Teis ILundegards namn utgifua och i Stortinget der 18 Julii 1836 framställda konstitutionsförslag , så lydande: ?Då grundlagens 30 ålögger statsrådets I medlemmar, under strängt arsvar, att göra kraftiga föreställningar och protestera emot de kungliga beslut, som de finna stridande emot statslformen eller rikets lag, e!ler ledande till ögonskenlig skada för riket, samt att foga deras ; mening till protokollet, och derefter i 31 och 132 (6, att de utfärdade befsllningarna och beIsluten skulle kontrasigneras för att tilläggas gällande kraft eller sättas i verket, så vore det att motsäga sig sjelf och alla allmänna rättsreglor, om man antog, att ett protesterande statsråd kunde utaa ansvar återkalla sin protest genom beslutets kontrasigonerande, och således göra protesten till ett tomt lekverk och titlintetgöra den väsentligaste af alla, enligt den konstitutionella rätten, erkända garantier. Att detta icke kan vara meningen, då dessa bestämmelser fattades i Eidswold, det är mig personligen bekant, såsom medlem af den könstituerande församlingen 1814. Tvärtom uraktlät man att upptaga bestämmelsen i den sven ska regeringsformen; om att protesterande medlemmar af statsrådet skulle nedlägga sina embeten, icke för att på ett indirekt sätt tillkännagifva, att protesterne endast vore ett proforma väsen, men emedan man icke ansett af nöden att stadga en sådan bestämmelse, alldenstund det stod i konungeos makt att afskeda stadsråderne, om han icke ville behålla dem, och behålla dem om han önskade det, vaktadt de genom sin protest satt sig ur stånd att kontrasignera en befallning eller ett beslut, som derför icke kunde erhålla giltighet med mindre konungen, genom att tillkalla andta norska medborgare till statsrådet, kunde förmå någon att kontrasignera, och det i grundlagen 5 m. 41. bestämda konstitutionella ansvar således upprätthålles. nIcke cessmindre har man ty värr erfarit, att dfverdrifven eftergifvenhet har genom motsatt tolkning och användande af grundlagens 30, 31, och 32 ff sökt att tillintetgöra den konstitutionella — garantien, och dymedelst förvandla författningen till verkligt envälde. För att rätta sådant, är altså en autentik tolkning af dessa grundlagens 44Q af nöden, hvarigenom statsråderne, liksom snoat -rättskaffens folk, nödgas att stå vid sina ord. På grund häraf tillåter jag mig, i öfverensstämmelse medgrundlagens 112 , på innevarande 8:de ordinarie Storthing framställa förslag om, att på det nionde ordentliga storthinget måtte fattas ett grundlags-beslut, som autentikt tolkar grundlagens 30, 31 och 32 6S, så lydande: Grundlagens 30, 31 och 32 SS sKola förstås och tillämpas sålunda , att den medlem af statsrådet, som gezom att kontrasignera ett beslut , stridande mot Bbans, emot samma beslut afgifna, protest, återkallar denna , skall vara skyldig till samma ansvar , som der ingen protest vore afgifven, Detta beslut kommer att såsom en med grnndlags kraft utgifven tolkning öfver rikets grundlag utfärdas. I — ER Nl