Aftonbladet – 30 december 1837, sida 3

1i detta uppmarksamma genomgaende vackta I flexioner torde blifva tillräckliga att rättfärc de flesta af våra omdömen. ROSEN (1811). I Den leiv:nde fullhetens yppiga prakt, Den eldiga kyssens berusade makt, LI sötman af hfvets testliga dag, — Skänkte mig hulida !sornots behag, Spinnende årers ändlösa garn, I myckande vårens skönaste barn: I Kinder af pu pur! mun af korcll! I Perlor om halsen :f daggens kristall! Pestrålar ej skarlakans slöjan min barm? Om!mdar ej klara rubinen min a m? Af grönskande semmet min littl: dnad är, I Och skor af smaregd jeg på fötterna bär. En Näktergal plågar mig, tidigt och sent, I Med sånger, der Himlen blott vet, hvad han me Pans svärmiska längtan mitt bröst ej förstår, Och bindt är mitt öga för sång rens tår. Då sänker min törnsakt båd sabel och lens; På solstrålen rider han in i min borg, Och aldrig gör Rosa den riddaren surg. Ds kommer min Fjäril. så grann som till dans, I ensliga hvalfvet af bok och af lind, Han kysser skön jungrun på glödande kind; Den rodnar, lik jorden: af vällustens vin, Vid brudqvällsmusiken från surrande bin, Jag vet, att den flygtige lemnar mig snart: Som vattnets ech ilens, är kärlekens fart! Men tröttssm på längd är en enformig vän, Och fagrare lockar min fägring igen. Gemensamt, som solens, är Skönhetens sken: En dåre blott vill henne nju a allen! Bland stjernernas andar så friast, som störst, Oändligt hon stillar det ändligas törst. Ett hjerta blott slår i det eviga Allt! En lag blott jag lyder: hvad detta befallt! I tusende skeprader kleppar dess blod, Och alla sig säska ur Verandets flod. Så delar jag med mig, till tidens fördrif, Den flod2nde strömmen at tjusande lif, Hvad mer, om der skummar Förgängelsens våg, Blott rhythm är i störtande t mmörnas tåg? Så kyssens i ådrorna blixtrande krsft, Och nektar-champagnens aswaliska saft, Och ambran, som höjs från mit purprade, bräm, Förklara dig blommornas drottnings system. i ROSEN än en gång. (1837) Var jag så, sem detta väsen sungit? Ver säl min den nyss förnumna röst? — Andra tider kommit; länge klungit Har en annan ton i rosers bröst. Ej så bhjertlös Kärleken gest ltar Skönsta bilden af sitt ljusförbund; Som jag blommar omkring Ormuzds altar Så jag blommar ock i Freyas lund. Du hear sett mig Je åt fjäri!sspratten, Hvilkas hvimmel kring min spetsgård do Tro ej derför, att jag glömt den natten, Då min näktergal sin Juta slog! Vore sanring i den spridda sagen Om mitt sinne, bortvänrdt ilrån hans, — Hade döf jag varit för hans klegan: Skälfde jag väl nu i tårers glans? Fargdu älskat? Kan du då förglömna, Att en sällhet gils, i stumhet klädd, Skygg att blicka frem ur helig gömma, För sin egen ljufva lockning rädd? Och s) inreslöt jag mig i bladen Djupsre, ju högre hjertat hann: Men han märkte ej, hur perler: den Af en himmelsk dagg från opt renn. Så vi foro?fort: min skald ett sjurga, Jag att glöda, — än med knoppen stängd; Och med pil på pil mig sköt hans tunga, Med en lockton, städse mer förlingd. Men när gryningsstrimman kysste skogen; Såg jeg upp, besegrad :f hans klang, Och all skatten ef min känsla, mogen, Morgonrodnande ur bojan spronx. Ack! men hen S I o : 12 Innan, så min lå O Sö a var redan sunget, za frembröt hel; ing var söndersprunget,f havs strärgaspel. I Den pursurröda 1 d mig hastigt af; Blomstreos drottning höfs det, att förblöda . e Tunct utrfver ccXSngi rdrattene Aavrnb