SV EA MUS OCH UCOHReS Dror, Ior att atergå till Provence och der söka, ej någon högre lycka, men ett mera angenämt och fredsamt lif. eten — — 1 co b) ÅTERBLICK PÅ DEN NYA SKOLAN, i anledning af ÅAtterboms skrifter. t Fomte Artikeln. (Slut från Thorsdagsbl.) 2 a ,) Vi antydde, att sednare tiders politiska ilska Å a fram tuckit sina törnen äfven bland blommorna. I bolmörten bar Hr A. koncentrerat (i samma mening som man talar om en koncentrerad syra) , sitt gilt mot alla, som icke äro af hans politi,Iska och febusiska trosbekänne!se. De trakteras med ,smuts och skarn, med chaos och smutsp; de placeras i landsvägsdiken, i stadsbogrändp; de se under lugg; de älska . PEtt värmande rus, med en koller på (2), En tärra från gatan, ett pi araobord, En räfkrok till lycken, med dunster blå Om menniskorätt och fädernejora, Detta sista tyckes bevisa styckets politiska syftning. Också var blotta uttalandet af ordet , Imenniskorätt, tillräckhgt att väcka Hr Atterboms fanatiska ifver; och man tycker sig köra Å : Jen Torquemada eller en Thorbjörnsson i des, sa omedelbart efter de citerade orden foöljanI de vers: ; Allt leder till målet din kosa: j Till Faderns hem, Der virdig lem De svaflede stallbröder rosa, ,) Man må tillstå, att detta är en liten söt bild i en blomsterbukett; alla, som skandahserades så förfärligt af de sjutton talgade, huru skola , icke de rysa för de nsvaflsde lemmarna! Någonting ännu mera genomfördt demoniskt uttalar sig i slutversen, hvilken vi vilja anföra till läsarens foörlustelse. Denna blåkullavers synes sannerligen icke kunna vara tillkommen utan ett godt belmörts-rus. Nort sogdt: vara till är ett dåligt skämt; Små roliga ögonblick d ck jag har; När en själ blir bedöfvad, ett hjerta klämdt, När en yrsel icenom hvart sinne far, En rysning allt lefvinde fatter. Hvartför? hvarför? Du dör! du dör! Jag gömmer mig i bladen och skrattar. Bolmörtsvisan är icke bland de äldre blomsterstyckena, utan blamd de stednast tillkomna, joch bavittnar, liksom alla de nyare styckena, ej ibleit huu mycket förf, stigit i fromhet och kristlig kärlek, utan äfven i versifikationskonst. Hvad han hitulls åtonjutit af allmänna skrattet, har i så måtto förändrat honom, att ham blif vit allt kärfvare och mera tungfotad. Han kan sjunga med bolmörten: Utrota mig vilja de vise . .. Jo pytt! jo pytt! På nytt, på nytt Står jag upp, der de höglärdt förbisce. Den, som vidare vill se otäcka utfall mot Nyttans son, må slå upp pag. 36. På pag. 22 finvas snygga apostrofer åt dem, som förta Ila fr A., för det att man skön honom sagt,n : milda blomstersjäl! Att blommernas skald (såsom Hr A. blyg samt kallar sig) skulle äfven skrifva för blommor,, var icke så underligt; och att det blef en legend , var ännu mera att vänta af den, som visst säger, men ögonskenligen bott för att blifva motsagd, att han ,är ej båd Skald och Helgon,. Detta är försigtigt; ty om nu den onda verlden skulle finna, icke blott att ban vär knappost nog det förstan, såsom han sjelf ödmjukt medger, utan ock att han platt icke är det, så kan han ändock hysa hopp att blifva I nägot. Synd vore det, om haa icke finge något surrogat; han klagar för blommorna så ömkeligen ofver sitt tråk med ,böcker och Et iran och samhällsmaskerade:n, att det just gör en ondt att höra det. Och helgonen soc. Han ber ju t. ex. så snällt till St. Brigitta, och, nåminner henne. att i honom slår änan rida 1