Aftonbladet – 28 december 1837, sida 1

—ee TEATERN. Det har blifvit anmärkt, att nästan ingen föregående julhelg här i hufvudstaden haft at förete så föga af såkallade schene raritetenn, som denna. En fullkomlig ersättning för denn: brist har man dock haft ett par aftnar, då Victor Hugos Hernani eller Den Castilianska Hederskänslan gifvits på den Kongl. teatern. Denna tragedi, som första gången uppsattes om våren 1833, och sedermera hvilat , har nu erhållit nya sujetter i tre af de förnämsta rollerna: Hernanis, Donna Sols och Don Ca:loss, af hvilka de båda förstnämnde demonterades genom Herr och Fru Torsslows alskedstagande och den sista genom Hr Collbergs död, ntan att ända till nu hafva kunnat på något sätt återfyllas. Efter sådana förluster är det icke utan en viss oro för de unga efterträdarne, som man går att återse dem: en oro, som dock snart viker för en angenäm öfserraskning. Fru Hjortsbergs älskvärda naturanlag hafva ännu aldrig visat sig i en så fördelaktig dager, som i detta fängslande stycke. Det är väl kanske icke hela denna söderländska glöd och styrka, som man endast kan t. äffa i en stor och yppig växt, svarta ögon och mörka lockar; men det är likväl en värma, en sanning, en innerlighet, en finhet, ett spel i hvarje ansigtsmuskel, vid den hänförda kärlekens enthusiasm och den lyckliga brudens idylliska fantasier, likasom en energi i scenerne af älskarinnans mod eller förtviffan, som väcker förvåning och beundran, och hvarigenom Fru Hjortsberg i alla afseenden visat sin kallelse till en sann konstnär. Hr Stjernström fyller väl icke Hr Torsslows plats, men förtjenar likval allt loford ; hans spel och gester voro sanna, naturliga och utgingo ur själen, och han har ännu endast att öfvervinna den vekhet i rösten , som ger honom i första och andra akten en nästan nog sentimental och larmoyant karakter, hvilken ej rätt anstir röfvaren. Hr Dahlqvist med sin vackra figur och sköna organ äger nästan öfverallt ett bestimdt företräde framför Collberg; blott i monologen uti fjerde akten skulle vi tro, att ett noga studium af textens innehåll skulle föranleda honom att något förändra deklamationen i vissa parer, som oss tycktes utmärka för liten hållning och för mycken häftighet och vexling af passioner. Hr Almlöf hade i denna pjes , nu såsom förra gången , en af sina triumfer , och man kan svårligen hafva en sannare njutning af den dramatiska konsten, än hans spel i tredje och femte akterna. Huset var också nästan fullt. Omkring kl. 9 anlände H. M. Drottninsen och bivistade spektaklet till dess slut. — Vi taga oss friheten åter fästa läsarens upp