att sjelf se till på hvad sätt hans befalluingar verkställas, och för att tala med arbetarne, hvilka ofta äro långt ifrån att ana Fransmännens Konung i den man, som så förtroligt språkar med dem. Dessa utflykter räcka vanligen en timma, hvarpå tiden infaller för konseljen med ministrarne. Den forsummar konungen aldrig. Han sätter sig vid samma bord som de, tager ett pappersark, och tecknar med pennan, under det han uppmärksamt åhör rådslagen, allehanda groteska eller fantasi-figurer. Samma dag som Alibaud gjorde mordförsöket emot konungen, hade H. M. tecknat en grupp af vattenfoglar, hvilka, såsom det påstås, Fielding icke skulle hafva skämts för. Konungen slutar konseljens session genom upprepande i korthet af rådslagen, och autyder nästan alltid hvad gång sakerna böra taga. Sedan konseljen är förbi, tager han afsked af ministrarne och aflägsnar sig, hvarefter dessa strida med hvarandra om de handteekniogar, som flutit ur den kongliga pennan. Dessa teckningar rikta hofdamernas album, utan att konstnsren, som tecknat dem, det ringaste tankt2 på det värde, man fäster vid hans utkast. Konungen går nu omkring i Tuilerierne och Louvren, och stiger ofia ia i de många konstnärers atelierer, hvilka fått beställvingar af arbeten för Louvren. De målare, dem han särdeles tycker om, äro Herrar Alaux och Court. Konungen sätter sig breivid dem, pröfvar , såsom kännare, utkasten, gifver goda råd, hvilka näI stam alltid vittoa om en anda af sund kritik, och glider sig åt, att de arbeten, han beställt, nalkas sin fullbordan. Vid utträdet ur dessa atcherer undfaller honom någom gång en suck, och han kastar en melankolisk blick på platsen utanfor Louvren och kajerna. Han minnes med stilla vemod den tid, då han med sin pareply under armen gick ensam på gatorna i! Paris, besåg ella nybyggnader, och stannade utanför lithografi och koppersticksbodar. Man: kanner det yttrande, han för tvänne år sedan hade till Ön ef sine hofmäs, som ville göra en: kapten ef nationalgardet föremtälningar deröfver, ett han, bestänkt med gatsmut;, satte sig ned. vid den kungliga taffeln: Gör honem inga förebråelser, han är gecska lyeklig, som kar låI te smutsa med sig på det der etet!, Då middogstimman ä inne, Sstter sig drottningen csam med sina barn, sin svägerska och e8 bjudna gästerna till börd, uten att vänta på Eonmungen, som först kommer in emet slutet ef roåltiden. Han serverar sig då sjelf raed ee tallrik soppa, hvilkga ban dock efta mådo försaka, emedan den bhfvit kall; därpå framst för honom et höms med ris, bvilket ban skör sörder, och nöstan alltid förtär helt och hållet. Derpå tager ham en vindrulva eller lite torkad. frukt, stiger upp, och går, med sin desert i handen, in i ett rum bredvid matsalen, der han finner alla i Frankrike utkommande tidningar. Konungen genemläser uppmärksamt denna bland ning af politiska dissertioner, och skrattar rätt godt åt det ingalunda fina skämt, hvarmed de mindre jurnalerne falla öfver honom. På den tiden då Charivarir och Caricature nästan hvarje dag innehöllo ett anfall emot hans person, såg man honom ofta skratta åt dessa artistiska utsväfningar, om aftonen tala derom i sin familjkrets och understundom sjelf visa de greteska bilderua. Sedan konungen läst tidningarna, går han in i drottningens salong, och mottager ! der de personer, som skola hafva audiens om aftonen. Konungens konversation är, så vida ingenting under dagens lopp stört hans godal lynne, full af öppenhet och lärorik. Han har I sett mycket, vet mycket, berättar väl och gerna. Klockan precist 10 återvänder han till sin rum, kläder af sig, tager på sin nattjrock, och arbetar ofta ända till klockan 2 a 3 jJom morgonen. Ludvig Filip undertecknar alI drig någon handling utan att förut hafva tagit kännedom af dess innehåll. — Om det nu ej är alltför sent, går konungen in i drottningens rum, eller ock bäddar kammartj:naren åt honom en tältsäng, hvars föga mjukhet kan erinra den kunglige sofvande om professorn i Reichenau. )