Aftonbladet – 22 december 1837, sida 2

(Insändt). I anledning af Dagligt Allehandas imsivuation I dagens nummer, att den Historiska Taflan af Gustaf IV Adolphs första Lefnadsår skulle vara af ultra royalistsk och så kallad legi imistisk syftning, införes här hvad som står att läsa i denna skrift, sidan 155: vUtgående från den synpunkt, att ingenting är småsak, ingenting öfverflödigt, ingenting oförtjent af uppmärksamhet och eftersinnan8e , när man vill lära i botten känna en persons karakter, samt huru och hvarföre den utvecklat sig i någon viss rigtning, hafva vi uti det föregående meddelat en mängd omständigheter ur guvernörens jurnal, hvilka eljest kunna synas temligen hkgiltiga. Gustaf Ado!ph hade ett af dessa skaplynnen, som förbliivaj sig lika i smått sem stort, från början till slutet af sin bana. Vid morgonen, middagen och aftonen af hans lefnad, alltid detta starkt i ögonen fallande drag, att — som skalden säger — upprätt stå och brottas med ödet: en drift, som nödvändigt leder till storverk — eller ursinnigheter, om de ej tyglas af moraliska band eller den fysiska styrkan. Men hans och Sveriges olyeka ville, att statsfördraget af 1789 lagt tyglarna lösa i hans händer; och mot karaktersstyrkans urartande blef armstyrkans tillitande således omsider det sista och enda botemedlet. Redan sem barn var kan en riddarte af sanning och ordhållighet ; men statsfördragett af 89 omgaf honom icke med personer förpligtade ati till honom tala sanningens språk, och ordhålligheten möttes öfverallt af sveket: hos anför vandter, bundsförvandter, förtrogne och undersåter. Från sin barndem älskade han beslutsamhet, allvar, öppemhet, och när smickret, in ställningsbegäret och fjesket nalkades honom sattes alla hans passionar i rörelse, upprann hans själ förakt mot menniskor, blef han olide: lig för både sig och dem; men statsfördrage af 89 beröfvade honom ett Råd och gaf i er sättning endast hofmän. Bibeln, som han met tårar af den innerligaste rörelse läste på sin gu vernörs knän, var henom lika kär, lika heli under lifvets alla förhållanden; men Prestestån: det, som under frihetstiden icke skytt at till regenthusen frambära rätt osminkade föreställningar i verldsliga mål, förstummades äfven i de andliga genom statsfordraget af 89. Det är ingalunda — och det föregående har nogsamt ådagalagt Sparre, Armfelt, Wachtmeister, a Gustaf Adolphs vådd, som gjorde ig , inbilek. 4 Shatad och olyckver 80, ke stelsfördrag, i kra