Aftonbladet – 22 december 1837, sida 2

En kyss på makans läppar mannen tryckte och slet sig från den trogsas hulda barm; och älskarn stal sig från sin ömma flicka, blott lemnande er blomma till farväl; och gubben, kry igen till kropp och själ, sågs åt sin trefna hydda afsked nicka. Af dessa massor, växande minutligt, man skulle skådat något serskild: tåg, när utur skogars trånga pass det slutligt kring någon slättmark göt sin strida våg. Hvad sällsam blandning, ordnad utaf nycken! Hvad rörlighet förutan rast och lag! Det var uti fantastiskt fria drag ett utef verklighetens infallsstycken, Här på sin slägga man en smed såg draga, här med sin yxa varfvets timmerman, der landets barn med lia eller slaga, med stänger och med klubbor om hvarann; här med ett g2mmalt rostigt muskedunder en borgare, som lemnat disk och bod, der en student med studsarn blank och god, försökt tills nu blott uti jagtens lunder. Från verkstad och från loge, land och städer förtroligt mängdes raska gossars flock, och bredvid tjenarns grofva vadmalskläder förliktes herremannens granna rock; här fattiga och rika, gamla, unga i brokigt virrvarr gingo. hand vid hand; men en i allas bröst var känslans brand, och en var sången uppå allas tunga. När man i morgonsolens sken såg blänka af blåa liar denna långa rad, man ville först ett skördefolk sig tänka, till gyldne kornfält vandrande åstad; men såg man blixtrarna i allas blickar, och dessa röster utaf eld förnam, man tänkte för sig sjelf helt allvarsam: till andra skördar denna färd sig skickar! Framåt, kamrater, mot de legda trälar, för frihet, lag och rätt i våra tjäll! Med hopp i bröstet och med friska själar, en handfull mot en verld är segersäll Så ljöd det mot de tysta skogars toppar, — då flydde, skrämda, dufvorna med hast, — och ständigt framåt ryckte utan rast från ständigt flera håll de spridda troppar. Och här och der på kullarna i stråten, der något tåg gick fram, en grupp sig slöt af hulda qvinnor, mången haltt förgråten, hvars brudkrans kanske just helt nyss man knöt; ett långt farväl åt man, åt brudgum, fränder, med snöhvit duk man hvifta såg hvaren, och när de kära snart försvunnit ren, sig långsamt bort bege med knäppta händer .... Men när sin bruna slöja qvällen spände utöfver skog och dslar, sjö och land, på alla herg sig röda eldar tände, en sluten krans längs horisontens rand. Kring landet natten lång sitt sken de bredde, att man ur huse rastlöst båda ut; och mörkrets ugglor oförtänkt till slut i blinda flygten sig på lågan svedde. Orvar Odd.