Aftonbladet – 22 december 1837, sida 1

le; halva Yarlt IMNYVjgy 0 2-2 ska sängen och edert samfund räkna, äro omätliga; att ersättningen blr med hvarje gång svårare och nödger att fylla bristerna med hvad dagen gifver. Dessa en siares ord, talade med en blick i det tillkommande, voro då utan till lämpning. Men då J, mine Herrar, vid det stora antal af svårt ersättliga förluster, dem Sven ska Åademien inom en ganska kort tid dit, icke velat inskränka edert val endast inom skalder och vältalare, hvaraf många gjort s!g förtjenta af eder uppmärksamhet och derå af eder erhållit offentliga vittnesbörd, utan afven utsträckt det till inkallande af en författare i de praktiska vetenskperna, bar jag ansett det ådagalagga, att J äfven räkoen denna, väl ej höga, men för felkens förståndsodling vigtiga del af författarskap bland föremålen för eder uppmärksamhet och viljen äga den bland eder representerad. Från denna synpunkt, och endast från danna, har jag trott mig kunna emoettaga eder kallelse till detta rum, och hembär eder, för den väckelse till ytterligare uppodling af detta skrifslag, J dermed åsyftat, äfvensom för den smickrande utmärkelse mig derig:nom bhfvit beredd, min vördnadsfulla tacksamhetsgärd. Svenska språket egnrar sig icke mindre väl till jklar och enkel framställning af det sanna och rätta, än till väckande af känslor för det höga :ocå sköna. Men dess vetenskapliga litte ratur är icke rik. Svenges lärdomshistoria är väl, jemförelsevis med folkmängden, rikare på utmärkta vetenskapsmän, än de flesta andra länders; men vetenskapernas idkare hos oss hafva oftast mera tillhört Europa, än Sverge enskildt; vårt språk är föga bekant bland främmande folk slag I och fäderneslandet utgör blott en ringa del af en vetenskapsidkares publik. Den tid är visserligen i annalkande, då de rent praktiska vetenskaperna inom Sverige påkalla större och utförlisare arbeten; men dem har hittills icke varit för dem gynnande, och deri ligger skalet, hvarföre så få beflitat sig om det vetenskapliga föredraget på vårt modersmål. I allmanhet torde om dett: föredrag, äfven på främmande språk, kunna sägas, att man mera afsett theoretisk konseqvens i erdnandet, oftast afven riktighet i sak, än klarhet i framställningen och lättfatt!ighet för den med ämnet ännu obekante, hvilka egenskaper hkväl böra vara dem vetenskapliga skriftställarens hufvudföremål. Det vetenskapliga föredraget bar likväl i detta hänseende sin egen stil och sina regler. Det kräfver mindre, hvad man kallarisnille, men dock, jemte klara begrepp i sak, ett medfö it anlag att lättfattligt meddela dem. Detta anlag kan uppodlas till talang, men foörvärfvas lika litet, som skaldens eller vältalarens inspiration, endast genom föresats och ihärdigt bemödande. Vetenskapernas meddelande i skrift tordrar framför allt tydhghet, jemte den yttersta semvetsgrannhet, att ej det blott sannolika förblandas med det fullkomligt saona. Det gifves likväl en tydlighet, som tröttar genom omsiändlighet, ty man älskar ej att appehållas af förklaringar af hvad man redan fattat; men den rätta medelvägen emellan halfklarhet och en tröttande utförlighet är ofta icke lätt att hålls; den kar ej allud af reglor föresiafvas, om ej forfattarens paturanlag anvisar den. Den själslyftoing, som höjer skaldens och vältalarens uttryck öfver det vanliga, blir i det vetenskapliga föredraget platt, åhöraren eller läsaren känner dervid, att han ryckes ur den vanliga tankegången; ty den vetenskaplige författaren talar till läsarens fatiningsförmåga, skalden och vältalarea till hans känsla; men för att klart förstå, fordras en helt annar tankens stämning, än att djupt känna. Liksom J. mine Herrar, hafven till valspråk snitle och smak, måste han icke förgäta, att hans är klarhet och sanning; klarheten utgör snille!, sanniogen är smaken i hans föredrag. Då vältalaren och skalden ofia höja skörheten af sina uttryck med halfva antyduivgar, hvsraf åböraren , åt hvilken han meddelst sin själslyftning, med hänryckniog gör tillämpningar; så får den vetenskaphge författaren aldrig säga något til hälften; aldrig. för att uttrycka sig lätt elle: Å kort, uppoffra tydbgheten; aldrig förgäta, att målet för bens bemödande är att fullt och klor förstås. Å Dessa skiljsktiga g under för sätten att ut , trycka sig, vid behandling af vetenskapliga äm 5 1: Å r nen och i vältslighet, måste föranleda, att den I som bemödat sig om den förra, gesom vavan som man med rätta kallsir vår andra natur, blir li de flesta tall, oförmögen af den sednsre, on mL Avaenliva snillen gifvits, som lyckats i båda