Aftonbladet – 19 december 1837, sida 2

kunde gora med vanhga medel. Ilan slvergal sitt bekymmerlösa och afventyrliga lif; han slog upp med sina mätresser och sina stallbröder på nöjets bana; han upphängde guitarren på väggen och inr-ttade noggraunt sitt uppförande så, att han måtte behaga den sköna enkaun. Han följde henne andaktsfullt till kyrkan; han lät presentera sig i de hus der hon umgicks, han försökte äfven att komma i godt förstånd med onkeln. Don Antonio de Torquilla var en gammal narr, en parveny, uppblåst öfver sin rang och sin ofautliga förmögenh.t. Oaktadt sina år och sitt vanlottade utsgende hyste Don Antonio stora anspråk på galanteri Mer än en gång bade Gusman, då han träffat houom på sin väg, icke dragit i betänkande att utskratta honom. Förargliga oförsigtighet, som den unge mannen, sedan han blifvit kär, hade velat friköpa sig från med förlusten af siu blod! Ma kisinnan Riador smickrades af Don Gus3mans hyllning, mer hennes fåfänga hade större del deri ån hjertat. Hon fann nöje i att leka med denna rerna lidelse, som öfverlemvade sig värnlös åt henne. Gusman genomgick alla behagsjukans prof; än skänktes honom en förhoppning och än öfverhopades han med spotskt forakt. Det var en ständig ebb och flod, så att han vid slutet af ett år icke hunnit längre än den första dagen. På den tiden famns vid teatern i Sevilla en älskansvärd skådespelerska vid namn Pednlla. Guvernören Don Antonio hade kommit i besittning af hennes behag förmedelst sitt guld, hvilket skåderspelerskan behöfde för att onyttigt strö omkring sig Slösande på allt sätt och vis, och gilmild mot fattiga, offrade Pedrilla hka gerna sivu hjerta som sina pennirgar, och vann sålunda himmeln på tvänne vägar. Denna förtjusande flicka hade (fattat ett våldsamt tycke för den vackra Gusman; men Gusman dref ända till dygd sin böjelse för markisinnan, och heldre än att låta besegra sig af försöket till en otrohet, skulle han, likt Joseph, hafva lemnat sin mautel i förförerskans hander. For att skingra deu sorg, som Gusmaus strävga uppförande tillskyndade henne, foresatte sig Pedrilla att ställa så till, att hon blefve gift med guvernör:n. Astriserna hafva ibland sådana der infall. Imedlertid föregick en märkbar förändring i det bemötande, som den unge grefven erfor af markisinnan. Isabellas bjerta syntes ändtligen bevekt af så mycken ståndaktighet och dyrkan. Detta uppmuntrande leende, detta vänliga språk, idessa små dyrbara ynnestbevis gjorde, att gledjen föddes i Gusmans själ, och han tyckte sig skåda i framtiden den sälla dag då den, hvi ken han så ömt älskade, skulle samtycka att kalla Ihonom sin maka. Uppfylld af detta ljufva hopp, begaf sig Gusman en afton ull spektaklet, som markisinnan ofta besökte i så llskap med sin onkel. I detsamma han inträdde i sin Iloge, öfverlemnade Pedrillas kammarjungfru åt honom en biljett. Han öppnade den och läste: ,Supera i afton hos mig efter spektaklet; jag har en vigt:g nyhet att anförtro er. Den angår markisinnan Riador. pJag skall komma, svarade Gusman. Hos aktrisena råkade Gusman flera af sina vänner och äfven några sådana sällar, som voro osyvliga i de kretsar, dit han s Isk:pade markisinnan. Man satte sig till bords och Pedrilla tog ordet: Vi bli båda bedragne, Gusman! Ni tänker att få gifta er med conna Isabella, som gilvit er förhoppningar, och jag väntar mig en man i Don Antonio, af hvilken jag erhållit löften. Men så väl guvernörens som ma kisinvans försäkringar äro endast svek. Markisinnan Piadors hjerta år så intaget af högfäird och äregiighet, att det icke har något rum öfrigt för kärleken. Med den ebetydliga förmögenhet hon äger efter sin man, är enkoståndet odragligt för henne. Hon vill gifta sig på nytt, men det är icke på er, Gusman, hennes val fallit. Hon anser er för en alltför fatug och ringa adelsman, att ni skulle kunna upphöja henne i den värdighet och omgifva henne med den glans, hvarom hon i sina ohejdade önskningar drömmer. Guvervören Don Antonio, sonson till en mulåssedeifvere, tycker å sin sida åter, att det vore en skymf att gifta sig med zigenarflickan Pedrilla, dottern af em kapten, som stupat på ärans fält. Onkeln och niecen stämma så edes öfverens för att bedraga oss, och ett så godt förhållande råder till och med dem emellan, att de måste äkta hvarandra. Ja, Don Gusnian, pevillas guvernör, Den Antonio de Torquilla AR I Er a rr