Aftonbladet – 14 december 1837, sida 3

(Insändt.) BLOMMAN. O qrinna, qvinna! Frithiof sade. Jag gaf min blemma trogen vård, Hon sted så täck på böjiig stängel: För mig, i känslornas ackord, Var hon en bild af fridens engel. Hen den, som blott och bart är skön, Ger aldrig trohet trohetslön, Åt hennes oskuld och behag Jag, dåre, gladde mig så ofta, Och blett för mig — så trodde jag — Dess balsamånga skulle dofta. Men den, som blott och bart är skön, Ger aldiig trohet troheta ör, Jag kom en dag, i hoppet glad, Att hos min blomma mig försona Med lifvets sorg. Men se, ett blad Var fallet då ur hennes kr na. Ack! den som blott ech bart är skön, Ger aldrig trohet trohetslön. En fjärilssprätt, som älskegsvarm Fått fritt sin fladderlåga nära, Låg domnad vid ;min ergels, barm — — Men jag sick bort med denna lära: Att den, zom blott och bart är skön, Ger aldrig trohet trohetslön. —R Crln. oe äenäesen (ör