Aftonbladet – 14 december 1837, sida 2

En olycklig teatralisk representation. I den lilla staden Czerny i Böhmen gafs i början af November ett spektakel, som botade med de vådligaste foljder. Teaterdirektiö en, som sett hvad lycka djurs uppträdande på skådeplatsen medfört, och hvilka vackra recelter, t. ex. Den trogna Hunden, Elefanten Kiou ni m. fl. ivbragt, ville äfven försöka sin lycka på samma sätt och uppdrog en författare, att skrifva honom en pjes, hvari en björn skulie kunna figurera. Stycket blef svart färdigt. En konung, stött från thronen af sina undersatare och förföljd af sina fiender, nödgas fly till en otillgänglig bergstrakt. Som en ny Androkles, lyckas den flygtige monarken här, att ur en sårad björns kle utdraga en stor törmtagg, hvarigenom han förvärfvar det fruktansvärda vilddjurets erkänsla och vänskap. Dansar af vildar, en förrädare, en förtregen samt bengaliska blåa, röda och hvita eldar utgjorne accessoirerna Stycket, som kallades: Björnen i bergstrakten, hade en eerbörd framgång. Både forfattaren och björnen applåderades med entusiasm? Ända hittills gick allting förträffligt. Den nye skådespelaren visade sig ganska med: görlig; man beundrade den lätthet, hvarmed han klättrade upp i träden, och häogde sig ända uppe vid sjelfva takfrisen, äfvensom den grace han utvecklade under en vals med ea bondflicka mot slutet af den stora kalletten i andra akten. Den 4 November samlades folket som vanligt till det intressanta spektaklet. — Björnen visade sig; han hade likväl em mulen uppsyn, men hvarpå man icke gjorde afseende. Vid tredje scenen i andra akten föreställde teate-n en trång del, och ull höger om åskådarena höjde sig en kulle, utför hvilken björnen berde gå, hjulande som en erm. Men djuret, som icke brydde sig om att göra denna omväg, fanu det becgvämare att med ett euda skutt hoppa ned utför kullem. etta infall ådrog honem några piskrapp, när han åter kom emellan kulisserna. Dess elaka lynne tillväxte endast häraf, och det blef omöjligt att förmå henom verkställa ännu en tur, hvars effekt vanligtvis var ganska märkbar, PuHd bliken knotade likväl icke häröfrer, utan afbi