mådde, för att erhålla nåd för honoi2, men allt var fruktlöst. Men om man icke kunde beveka den kejse liga mildheten till hans förmån, fann man likväl snart, att en viss summa penvingar, behörigen använd, skulle kunna öppna hans fängelses partar. Adrian satte sig länge häremot, förmodligen af fasa öfver hvad som redan händt honom, men en biljett från den unga enkan, som erbjöd sig att fly med honom, segrade ändtligen öfver hans motsträfvighet. Fan gjorde sin vanliga åkallan, och främlingen visade sig genast. Ni behöfver penningar, förmodar jag, också medför jag sådana åt Er. Adrian svarade intet. aMen är Ni en man? nej, på sin höjd ett barn. Har jag då icke gjort Er nog många tjenster? Nå låt oss skynda, Ni skall icke se så illa ut i peruk heller.n Detta var det svåraste som kunde hända Adrian, och likväl beröfvade honom saxen snart hans sista hår. Han var då fri. Ban flydde till en ort, der ban icke var känd, och der han blef ryktbar såsom uppfinnare af ett eget slags peruker. Här återteg han sitt fordna lefnadssätt, ech då haa å nyo ruinerat sig på spel, återvände han 1 hemlighet till Prag for att der söka den skatt, som skulle finaas vid det gamla pilträdets fot. En tjenlig natt begaf han sig derföre dit, med sin gamle trogne Wilhelm. Månan kämpade mot molnen, och vinden tjöt sorgligt bland träden, som voro höjda med snö. Adrian stötte skyndsamt sin spade i marken, men hans följeslagare darrade i alla sina lemmar. ,Kom något närmare med lyktan,, sade Adriam, och var inte så rädd.n Gubben närmade lyktan; under det Adrian larbetade, flög en uppskramd fogel förbi, upp häfvande ett sorgligt skrän. ,Det är ett elakt förebud, min käre busbonde. Låt oss gå, jag ber Er, låt oss gåln Snmålheten segrade likväl hos Adrian öfver hans vanliga feghet. fyst!, sade han, jag känaer någon ting. Hörde du ingenting? Det här låter som jern, vi skola snart ha det. Och han arbetade med fördubblad ifver, under det Wilhelms fasa med hvarje ögenblick tilltog. Se bara den der olycksfogeln, se hur han svänger öfver våra hufvud och höjer sitt ohygg! liga skrän.n Låt ugglan vara, ty mu har jag fatt på skrinet. Hjelp mig att lyfta opp det!k Tjenarcn lydde. Det är inte tungt,a återtog Adrian; Kanske ifinner vi endast anvisning på det stille, der I skatten ligger gömd, ty det kan icke innehålla värdet af alla de summor jag emottagit.a Inte här, i Himlens namn! öppna det icke här; se hur fogeln nalkas oss, hur han betraktar oss. Låt oss gå! låt oss gån aTyst! repade Adrian, och bröt upp låset. I botten af skrinet fann han hopflitadt, såsom ett tåg med rännsnara, detta långa och sköna hår, som för honom varit en så fruktsam källa till olycker ech rikedomar. Ugglans skrän blef allt mer och mer förfärligt; den gamla pilens grenar brakade och slogo tillsammans, som om de varit afbrutva af stormen. Ett hemskt skratt skallade i luften. Dengamle Wilhelm betogs af fasa och nedföll sansslös. Då han återkom till sig sjelf, såg ham en mennisko-skepnad hängande i en af pilens grenar, och sprittande i död:kampens sista ryckningar. ,Han hade således hängt sig i sitt eget hår sace värdshusvärden. ,Han försökte det,, sade den lille mannen, i det han svepte kappan om sina skuldror, cmen vi visste forekomma det.n vAdrian lefver således ännu?, frågade jag. Ja visserligen, och jag hoppas, att han skall snart vara återgilven åt sig sjelf. Ilan är en af mina pensionärer. Om Ni will göra mig den äran att äta frukost hos mig i morgon, skall jag visa Er honom. Han skall berätta Er sim historia, precist som jag nu föriöljt den. Om Ni vill antaga det som ett godt råd, att icke låta hänfera Er af spelsjukan och fåfängan, och i synnerhet att motstå hvarje romaresk böjelse, eller om Ni vill anse det som en predikan, :mnad att bevisa, att rikedom icke är det enda medlet till lycka — så torde denxa historia icke förekomma Er så helt och hållet narraktig och fantastisk.n Då han sagt dessa ord, tog han afsked och gick. . e-Ss AA PO 4)