Aftonbladet – 4 december 1837, sida 1

limobben skrek och bhurrade åt detta berliga skådespel. Alla dessa konfiskationer, hvarmed det ena borgerliga yrket förföljer och söker ruine:a det andra, lemna de mest talande bevis på det skick, i hvilket våra närings-lagar befinna sig, och ådagalögga så mycket mera de grofva lytena i denna del af vår lagstiftning i samma mån som de krigande partiernas näringsfång äro närmare beslägtade med hvarsniåra och horde bafva samd ma intressen. Så visst som det är ett gammalt v ordspråk, att aldri något ondt finv:s, som icke bar pågot godt med sig, så visst är det dock t äfven, att såcana fortsatta uppträden och de ; I känslor af hat och bitterhet, som deraf näras mellan medlemmar af samma samhalle, slutligen miste, i anseende till sina demoraliserande följder, ådraga sig uppmärksamhet af Regeringen, hvars fördel och pligt det måste anses vara, att genom förståndiga lagar vidmakthålla tefnad och belåtenbet samt förekomma dylika utbrott af ett slags mnäfrätt emellan medboigare i ett fredligt land. Oaktadt det förtrsffliga skick, hvaruti allt hos oss befinner sig, enligt det ministeriella bladet Granskarens utslag, är det dock lydligt, att om under de 27 år, som förflutit, sedan Rikets Ständer först vack:e frågan om nälings-lagarnas ordnande, i enlighet med tidens fordringar, Styrelsen hade kommit ull några alljmänt gällande och bestämda åsigter härutinnan, så kunde sådana barbariska handel er icke hafva ägt rum, som dessa, om hvilka utlänningen utan tvifvel skall fråga, huruvida de aro möjliga bland civiliserade menuiskor. I Men till ett sådant ordnande hörer också o bestridligen, att den, som i sista hand tiliverkar en vara åt konsumenten, lika litet kan vara hindrad att få dertill sjelf inköpa materialierna af hvem han behagar, när det sker af landets faibrikanter, som det bör kunna vara en handlanide förmenadt, att af sina egra materialier låta göra persedlar fördiga till förbrukning, när ban till deras tillverkning begagnar personer, som äga rättighet att sysselsätta sig: med sådant arbete, och kunna styrka det. Ingenting kan vara i pational ekonomiskt afseende mera opolitiskt och oklokt, än att skapa splittrade intressen ensellan näringar, som till sin beskaffenbet höra på det närmaste tillsammans. Vi äro ingalunda de, som vilja bafva all association i näringarna upphäfven, men det synes oss lätt begripligt, att både statens och de enskildas fördel vore långt mera sedd till godo, om man vid sådana föreningar betraktade sakerna litet mera i stort, och sammansioge alla sådana yrken, som till sin natur höra tillsammans. Huru är det t. ex. möjligt, att vid alla tillfällen skilja mellan skräddarens intresse och kramhandlarens, eller exsellan den sednares och lärftskramhandlarens eller fruntimmers-skräidarens? Hvilken vinst och lättnad vore det icke deremot, om t. ex. alla, som handla eller arbeta med tyger och för den utgjorde en asseciation, med friket för den ene eller den andre, inom dessa yrken? Hvarföre kunna ej på samma sält de, som arbeta i rå, utgöra en forening, såsom snickare, svarfvare och stolmakare, de som arbeta i vissa metaller, en annan; de som arbeta i läder, en tredje o. s. v. Hvad finnes väl orimligare, än att skomakare, barnskomakare och skoflickare skola vara skilda skrån, likasom klensmeder, hofslagare och knifsmeder, gelbgjutare, messingsslagare och kopparslagare? Detiär klart, att olika årstider eller modets vexlingar kunna ställa den eue handtverkaren utan arbete den ena tiden, om han är för mycket begränsad ill vissa få artiklar, medan den andre är öfvechopad. Den förre måste då söka föda sig på hvad sätt han kar, geuom intrång på den sednares gebit, och det blir på lagstiftaren, som skulden återfaller, om abderitiska föreskrifter göra till ett brott, hvad som endast är frukten af hans flit och ärliga arbete. Sådana större föreningar skulle dessutom otvifvelaktigt hafva mera styrka och kunna göra vida mer hvar och en för sina yrkers utveckling, än nu är möjligt, då de regeras af jalusi och afund mot hvarandra. Måtte Industri-föreningen lära inse och Styrelsen en gång behjerta denna sanning, då den ämnar företaga sig att reglementera för den enskilda verksamheten; sådant, som förhållandet nu är, kan det sanne ligen i vår tid icke förblifva. Hvad är väl statens, samhällets och civilisationens ändamål, om icke att :ealisera religionens höga mål ock dess stiftares sköna lära, om kärleken till nästan? Och huru uppfylles väl denna syftning, om lagar och inrätt ningar r lem2 q L 3 1 : : 1 Å