honom sin skatt och insomnade, drömmande om skrinet och enkans vackra ögon. Följande dagen tömde hana ur pungen, för att betala juveleraren, då! 0 fasa! ett mennisko-hufvud rullade för hans fötter, midt ibland florinerna. Adrian darrade, men väpnade sig slutligen med mod, tcg det förfärliga hufvudet och kastade det af alla sina krafter ut i trädgården: hufvudet upphäfde en suck 1 luften. Imedlertid blef juveleraren betald och skrinet skickadt till den sköna, med många försäkringar om hans kärlek. Tvenne bret kommo till svar; det ena från damen, sem underrättade honom, att bon just då forafskedat grefve Diethelm, och det andra från grefven, som utmanade sin lycklige rival på duell, Huru, ung, rik och lycklig i kärlek, och just då stupa för en galnings hand, sådan som grefven, det är omöjligt,, tänkte Adrian. Jag skall rådfråga mig med min vän, han skall hjelpa mig. Han begaf sig på vägen och kom slutligen utom vallen; men han fann blott fyra hus och icke nummer 203. Han vände sig då till N:o 202, klappade på en liten låg port, och frågade en gubbe, som vårdslöst satt i ett hörn af rummet: kan ni säga mig, hvilken er närmaste granne är? Min närmaste granne, det är en herre, som vistas i fria luften.n Ni förstår mig inte; jag kan icke få rätt på nummer 203, och jag ber er säga mig, hvart det är?n ,Nummer 203? men det finns inte något sådant, om det inte är den, hviken jag haft den äran att nämna. Hvad honom angår, så är han inte svår att få se, ty han döljer sig icke. Jag vill visa er honom., Adrian gick ut, och såg åt det hållet, som anvisades honom. Han såg inte annat än en sträcka land, och några steg derifrån en kulle, hvarpå han midt under nattens töcken blef var;e en byggnad af fantastisk form. Det är der, sade gubben, i det han gjorde tt tecken med handen; ,der placerade jag hoom föorliden vecka:, Det var en galge. (Slutet följer).