finlade hårlocken i sin portfölj. Adrian kunde hkväl icke bli mästare öfver en sällsam ore. I oKan ni säga mig, min herre, hvad ni vill I göra med det der håret ? vEn snara, för att fånga dårar, och om ni någonsin mer skulle bli i behof af penningar, I skall jag anse mig lycklig, att alltid erbjuda er sådana på samma vilkor; men jag bör på förkand säga er, att håret aldrig växer igen på det stäle, der min sax gått fram.n Adrian ryste vid föreställningen att blifva skallig. Men huru skall jag kunna träffa ev ? frågade han. Ni behöfver endast önska er min närvaro, och jag skall gensst vara vid er sida.n ,Hvar bor ni?n pDet skall ni få veta nästa gång, jag får äran att se er.n Den lyckligaste man i hela Prag var nu Adrian von Egloffstein. En man, tänkte han, som bär Peru på sina axlar, vore en narr, om han eftertraktade den militäriska äran; han tog derföre afsked, för att ej mer behöfva sysselsätta sig med något annat, än med sig sjelf och sin vackra enka. Denna sednare begagnade sig af sitt välde öfver honom, och moltog honom hvar dag allt vänligare, i mån af de skänker han gaf henne. bSlutligen försäkrade hon honom, att han skulle bli belönad för sin långvariga träldom, om han skänkte henne ett präkugt skrin, som länge, i brist på köpare, varit utbjudet hos hof juveleraren. Kejsarinnan hade, som det påstods, vägrat köpa det, emedan det var för dyrt. Adrian beslöt anropå sin hemlighetsfulla väns bistånd, för att slå sin nval, grefve Diethelm, ur brädet. Den sistnämnde var en ung ädling, nästan hka så vacker som Adrian, och nästan lika långt kommen i enkans gunst som han, ehuru han aldrig gjort henne någom skänk. Han var en man af utmärkt tapperhet, och hans ögonkast hade l mer än en gång förmått Adrian att nedslå sina. Adrian hatade honom, som de fege en-l: dast kunna hata, men grefven skrattade åt honon. Han frågade på skrinet. Damen, som blifvit underrättad om den dyrbara skärken, som var henne ämnad, såg på sin älskare med ett af sina ljufvaste leenden; han hade imedlertid gifvit ut alla sina penningar och dertill gjort skulder, som hängde efter. Huru skulle han bära sig åt, för att träffa honom ännu en gång? Detta frågade han sig en aften med ängslan. Ni behöfver mig. Jag vet, att det skulle sål gå, sade i detsamma en känd röst. Kom hem till mig. — Adrian var alltför häpen att kunna fråga, huru han kommit in. Har ni behof af någon betydlig summa? Ofantlig,, ropade Adrian hänförd, valltför stor kanhända ! Åh, ni behöfver inte räkna så noga i det fallet. Ni har ännu så många vackra hårlockar. Kom. .n Adrian var alltför bestört, för att gifva akt på de gator, torg och gränder, de passerade. Slutligen kommo de till ett skört hus, beläget utanför vallen; de gingo genom en trädgård, uppfylid af de skönaste blommor. Porten, hvarvid de stannade, var prydd med tvenne stora stem-sfinxer, som Adrian tyckte kastade på honom fruktansvärda blickar. Han sökte likväl skingra sin förskräckelse och följde sin ledsagare. Jag förmodar, att ni nu vet hvem jag är! Nej, jag har icke dena äran att känna ert namn., ,Men utan att känna mitt namn, kan ni ändå förstå hvem jag är.n En ganska vis filosof, mycket fiken efter vackert hår; och emedaa ni är så klok, så kan ni val säga mig, om det är sannmt, som man påstår, att en skatt ligger begrafven i min trädgård.n ,Det är sannt; ni skall finna den vid den gamla pilens fot, nära bryggan. Den innehåller precist värdet af alla de penningar, jag vill låna er. Således frukta ingenting, depensera obekymradt, och när ni icke mer har något qvar, så tag er ullflykt till skatten. ;Hur skall jag då ställa till, för att få den? Under natten i månskenet., ,Bör jag vara ensam? Jag bär alltid en viss fasa för det stället. Jag skall gora er sällskap, om ni så vill. Under det främlingen så talade, lade han sin hand på dess axel. Adrian svigtade under Ph mA Ft me Fö MM MM BB AO Xr hy HN Bädd CE EE Oja Cr -—pr 3 AA Na VV Mj rm