Aftonbladet – 2 december 1837, sida 2

geringens fortsatta afslag på Ständernas flera gånger förnyade anhållan om Lagmansrätternas afskaffande omnmämdes i den ofvanberörde artikeln), så länge den gamla lagen ännu är gällande; och slutsatsen härifrån är lätt: nemligen, att som vederbörande icke gerna vilja hafva hufvudprinciperna i det nya lagförslaget antagna, i anseende till åtskilliga ny are åsigter, som deri gjort sig gällande, så lärer den gamla lager äfven få fortgå i vår tid och följaktligen äfven Lagmansråtterna komma att stanna qvar. Det egeniliga skälet till Lagmansrätternes bibehållande hafva många eljest ansett vara, att Regeringen derigenom har ett antal sysslor mera att bortgifva, ofta åt sådana pe:soner, som befordras till dessa embeten såsom trappsteg, hvarifrån de sedermera lätt kunna klifva till några högre. Hvad som anfördes om näringsfrihetsfrågan, att den befinner sig i ett provisionelt tillstånd, hvarmed för närvarande ingen är belåten, och det skattbetalande borgerskapet visserligen icke mer än andra, samt att någon slutlig, bestämd allmän ordning i denna del borde vidtagas, har det ministeriella bladet icke kunnat besvara annorlunda, än att Regeringen derom afgat en proposition till Standerna vid 1823 års riksdag. Härvid är dock bortglomdt, att denna proposition alldeles icke innehöll något förslag till ledning från Regeringens sida, men att lagoch ekonomiutskotten, det oaktadt, utarbetade ett sådant, som på de sedermera följande 14 åren aldrig kommit till slutlig pröfning hos Regeringen; hvarigenom frågan finnes precist i lika oafgjordt skick nu som då. Huru man kan anse svårigheten, att på längre afstånd inkassera fordringar, som grunda sig på rakning, för ett så stort ondt, som vi gjort, samt följderna af detta kreditens prekära skick, begriper Granskaren icke, hvilket sannoligt kommer sig deraf, att han i allmänhet mindre tänkt på statsekonomiska frågor, oeh af serskilda skäl, framför allt icke mycket på fordringsägares intressen. Hvar och en annan torde eljest lätt förstå, att i samma mån det är möjligt för den trafikerande att ställa detaljhandela på korta terminer, och att kunna påräkna säker och snar liqvid fer förfallna fordringar, i samma mån lfvas ock omsättningen, affärerna gå i allmänhet säkrare och mindre konkurser upstå. För öfrigt har Granskaren här vederlagt sig sj.lf, då han säger, att Aftonbladet ,med skäl kunnat något vidlyftgare expektorera sig om utsokningsverket, hvilket tarfvar hos oss ett allvarligt öfverseende Man bör observera, att, ehuru en sådan speciel kritik icke låg inom området för en artikel, hvarigenom tillståndet i det allmänna från flera olika synpunkter på en gång antyddes, så angick just den anmärkning vi framställde, i nyssnämnde hänseende, äfven till en stor del utsökningsväsendet. Vi komma snart till en serskild, mera omständlig framställning om denma del af våra författningar, men det skulle vara oss serdeles angenämt, om Granskaren tilltror sig att förekomma oss derutinnan. (Forts. följer.)