Aftonbladet – 21 november 1837, sida 2

8 Art PAvVIf MV IRHIITM MEM LR risades eller fälldes; hvaremot jag för mina ord, bland annat om dem, ådömdes böter och afbön åt åklagaren, Borgmästaren och dessa Rådmän, som jag sjelf under skriftvexlingen förklarat vara goda och sförvitliga menniskor.,v Huruvida, vid en motsatt procedyr, jag eller någon eller några helt andra blifvit de fallne, öfverlemnar jag till det allmänna omdömet att afgöra, härvid endast hänvisande, utom fvanberörde Jlagstadganden, jemval till prsxis från agskipnizgens vackrare dar, sådan den uttryckes i Kongl. Maj:ts nådiga utslag i särskildt mål den 11 December 1775, hvarigenom, uti en bland rikets Hof Rätter, fem ledamöter förklarades sina embeten förlustiga, en ledamot dömdes att mista ett års lön, 2:ne att förlora ett halft års, samt att mista 3ne månaders; och ehuru desamme, efter hvad det nådiga utslaget utvisar, icke på långt när kunde bindas till alla de emot dem riktade anklagelsepunkter, de der ock i ,ett sammanhang emot dem upptogos,, heter det likväl, då de i allt fall kunde tällas: att i så beskaffad sako de påståenden förfalla, som af en del ledamöter blifrit yrkade om ,upprättelse. Upptagande detta nådiga Utslag i dess lagfarenhets bibliotek (4:de delen, pag. 775) beledsagar Flintberg den med följande erinran: derigenom ådagalägges ej allenast en afliden svensk konun2s utmärkta ömhet om rättvisans oväldiga skipande, utan underrättelse vinnes ock, huru aktioner inför konungapthronen böra lagligen utföras. Sådan var äfven tillgången i ett för en sednare tid uppkommet hbekant mål, angående en då högt uppsatt man i Linköping. Om nu, i allmänhet taladt och utan tillämpning till något visst mål, någon skulle blifva ett offer för sitt förtroende till besvurna lagens helgd och sitt förtroende till praxis, till och med inom lagskipningens högsta region, så skulle väl en sådan person inför den allmänna opinionen vara — icke ett tjenligt föremål för förkastelse — utan för deltagandets och aktningens känslor. Men nu klagade jag i underdårighet hos Högste Domstolen öfver Kongl. Hof Rättens sistberörde Utslag, på sätt till Redaktionen åtföljande afskrift af de underdåniga besvären utvisar, och hvilka, bland annat, företrädesvis påkallade uppmärksamhet i följande förmodade fyra serskilda fel i rättegången , nemligen: 1:0 Att mitt skrifsätt blifvit afskildt från de brott och förseelser, som det i flera delår sf-åg, och detta i strid med lagens uttryckliga stadgande uti 2 mom. af 7 6. i 14 Cap. Rättegångsbalken, enär dessa brott och förseelser tvertom lemnats orörda och opröfvade.n 2:o Att, emot lagens föreskrift i 10 Cap 21 . samma Belk, frågan om alla Borgmästaren Rubios brottslighet-r icke blifvit i ett sammanhang pröfvade och bedömde, 3:0 Att jag, hvad serskildt sngår bemälde advokatflskal, icke blifvit lagligen hörd; och vidare: 4:0 Att Hofrätten, genom närvarande utsleg, upp hätvit ett sitt föregående beslut af den 9 April .832, hvilket vunnit laga krafto (anvisande i flera fall samma rättegångsordning, som den jag sedermera yrkade, Så långt den underdåniga besvärsskriften Sedan jag härefter, under dena fortsatta skriftvexlingen, den 12 sistl. Juni, inkommit med underdånig ansökning, hvaraf afskrift nn äfven öfverlemnas, bland annat derom: Att acta i hufvudmålet, hvaritrån skrifsättsactionen blifvit skiljd, måtte ifrån Holrätten blifva infordrade, fer att, vd bedömandet af det hos Kongl, Maj:ts Högsta Domstol anhin:iga må!, komma under granskring men jag olyckligtvis blifvit i saknad af både bifall och afslag härå; så äro uti det slutligen hållne och till Redactionen nu ilikaledes i afskrift ingående omröstnings protokollet för den 23 i ssmma månad inga bland dessa fyra klagopunkter, på sätt jag vågade hoppas, i anledning af 24 Cap. 3 6. Rättegångsbalken, till utredande eller besvarande upptagne, utan heter det endast: vAtt Högste Domstolen fann skäl ej vara anfördt, som kunde verka ändring i Hofrättens utslag Utan att, efter blotta anförandet af dessa spridda fakta, vilja eller kanske våga uttala något påstående derom. det ansveret och lidandet icke träffat den sannskyldiga — ehuru lagen för yttranderätten i tryck. sådan den åtminrst ne lyder, i allmänhet synes befordra granskning of allt, hvad som kan bli pföremål för menrsklig kunskap, — vet jag dock, att, om än detta förhållande existerade, jag ej saknar höga förebilder deri, både i persorligt värde och höjden af ert rågadt olycksmått. Sålunda upplyser historien, att Greklands fordna befriare, segraren vid Maraton, Mithiedes. slöt sitt lif i kedjor: den upplyser ock, att samma lands värdigaste öfverhetsperson, Aristides, allmärt tilldelad, enligt Plutarchus, det kungliga och gudomliga namnet rättvis belönades ned landsflykt; den säger vidare, att den store Gallilei nödgedes. knäfallande inför den fleliga Stolen i Rom, göra afbör för sin till :xiomatisk visshet bevisade sats, att solen står och jorden går: den upplyser slutligen, för stt komma närmare vår tid, och vårt lend, att en bland de största statsmän, det haft att uppvisa, Baron Görtz, måst, i följd af 3gången dom, ligga sitt hufvud under bilan, för att, sedan han mistat det, någon tid efteråt fork! ras — oskyldig! Imedlertid och då, såsom bekant är, Hans Maj:t Konungen icke deltagit i det emot mg meddelade beslut, hyser jag det rnderdåniga hopp, att Högstdensamme skall, på den väg 25 4. Regeringsformen anvisar, värdigas ettergifva mig det ådömda ansveret, samt att den höga tanke, hvilken utgått från en ko nungslig föregångare, denns Preussens Fredrik iden Store, elltid der skall vinna behjertende: Lyclklig den furstev — säger han — nhvilkens sunda öra älskar sanningen, äfven om den komme fiån ex mindre skonande man.u Och vidare: Det är ovilkorligen sannt, att ett arbete, skrifvet utan frihet, endast kan blifva dåligt eller medelmåttigt; man måste mindre frukta och ära dödliga menniskor, än den odödliga sanningen. (Memoires de Brandenbourg). Lindesberg den 18 October 1837. Car! Fr. Jerlino.