Aftonbladet – 21 november 1837, sida 2

handlingarne rorande detta amne tydlgen adagalägga, att man i allmänhet har ringa eller ingen tecknisk kännedom om stångjernssmidet. (Införes på begäran.) Til Redaktionen af Aftonbladet. Uti den inledning at Redactionen, hvilken föregått ipptsgandet i dess Tidningsblad för den tt dennes it Handelsmannen Herr N. Nilssons i Christinehamn, senem ombud, hos Rikets Höglofil. Ständers Herr tusiitie-Ombudsman framställda klagan emot Herr Borgmästaren Rubin, rörande behandiing :flyftningsfrågan om en börceskilling, har en derföre slideles rämmande rättegång blifvit omförmäld. emellan agde borgmästare och mig, eller, såsom man då kallat det, ett injuriemål. Redan då detta sednare ämne upptogs i sistl. Maj månad för forsta gån en uti Tit. tidning, utan att måcet, lika litet då som nu, till sin beskaffenhet ) angafs, utan endast sjelfva utgången i Holrätten, fann iag mig sjelf skyldig att derom förfa:ta en så kallad species facti, som, efter att hafva passerat Högt: Domstolen, under rättegångens lopp derstädes, och d-vid befunnits så oförvitlig, att den icke ens föranledt en anmärkning, på sätt det slutliga utslaget bäst bekräftar, jag begärde få i Alt mbladet, såsom svar intagen, men hvarvid hinder för ett så vidlyttigt dokoments upptagande tillkännagals möta. Då jag likväl är öfvertygad, att Redaktionen anser, det billighet och rättvisa påkalla, hvad jagen for yttrenderätten i tryck äfven fordrar, eliter att vägen till svar äfven för mig är öppen, utber jsg mig atti Tit. blad erhålla ett benäget rum för närvarende korta upptats, grundad på nämnde dokument. Härvid torde mig tillåtas till en början snmärka Redaktionens uppgilt, sem skulle jag blifvit ålagd att göra Rofrätten afbön, hvaremot sanvingen är den, att jag under hela min lefnad icke ens ådragit mig en onda snmärkning för något mitt förhå lande emot samma Rätt, än mindre derför blifvit ådömd minsta ansvar, khvarken åf en eller annan beskaffenhet 5), Vidare utber jag mig få erinra, att det så kallde jnjuriemålet i sjelfva verket varit en emot mig, inför magistra!en härstädes, den 29 Nov. 1830, gjord sanningslös angi:ve!se af Hattmakaren härstädes, Erik Lindström, om sjelfpantning — en 2ngifvelse, den han sedermera, uti till Kovg!. Svea Hofrätt ingifvet, bevittnadt och nu till Redaktionen i bestvrkt afskrift öfverlemnadt bevis af den 24 April 1834, förklarat halva skett elter, enligt orden: Borgmäistaren Rubins och St:dsfiskalen L. J. Hellbergs vilja, men hvilket förklarande likväl naturligtvis, i brist sf annan bevisning, ej kan antagas förbindande emot någon annan än utgifvaren. Emedlertid visar det af samme borgmästare å Magistrarens vägnar sagde den 29 Nov. 1830 hållne och nu åtföljande protokoll, vid tillfille af denna angifvelses tiramställsnde de städes, att hen, till och med mig ohördan, skyndade att remittera den till bemäde åklagare, utan att Lindström ens affordrats uppgilt om tid eller ställe eller den egendona, som jag skulle hafva sjelfpantat, i hvilket fell angifvelsexs ogrund gevast lärer hafva uppenbarat sig, eftersom jag aldrig af någon menniska till mig pantat ett enda runstgcke, så att det stadg-nde ly klictvis icke ens lärer finnas till, hvilket medger någon myndighet i Svea land att under dylika omstindigheter kasta medborgare i åklagaremaktens händer, på sätt de för Konungens Justitiekansler och Rikets Stirders Justitieombudsman utfärdade instruktioner jemväl torde utvisa. Sålunda från min lugna och lyckliga boning framkallad på scenen till sjelf försvar, vid den af Hellberg derefter i ämnet emot mig företagne rättegång hos Rådhusrätten härstädes, terka!llade Lindström genast zsngifvelsen såsom af oförstånd tillkommen. Men detta a!höll ej Hellberg att ändå derefter å en mängd rättegångsdagar fortsätta åtalet, hvarigenom, oberäknadt det förolämpande häri, en ansenlig tidsförlust och en mängd rättegårpsutgifter blefvo mig, ehuru alldeles oskyldig, tillskyndade, hvarefter bemälde rätt, genom utslag den 11 April påföljde år, väl icke kunde fälla mig åten sak. som aldrig existerat (sjelfpantningen), men dock frikände Hellberg från all godtgörelse för mina uppoffringar i målet, tll mitt värjande, under det föregifvande, att saken varit mörk och tvifvelaktig (väl förståerndes ehuru den angitna händelsen icke jalls fanns till!). Klagande öfver detta beslut hos Kongl. Hofrätten, befriade den, genom utslag den 4 Juli 1834, den allmänna åklagaren från den af mig yrkade ersättningsskyldigheten, i följd at Magistratens henom meddelade ofvanberörde förordnande, men ställde, bland annat, Borgmästeren Rubin sjelf jemte dåvarande Rådmän, för sitt förhållande i målet, under fiskaliskt åtal. Heir Adrvokatfiskalen nedlade dock det, och vände sig i stället ensam emot mig, med påstående om ansvar för det sätt, hvarpå jag utfört min klagan: hvaremot Jag, uti afgitven förklaring, högligen protesterade emot detta Herr Advokatfiskalens förhållande, och I derjemte yrkade att, för beredande af en laga rätteI gångsordning, sådan som 10 kap. 21 rättegångs. I balken stadgar den, alla de embetsförseelser, hvarfö1 I Porgmästaren då fanns från skiljda håll anklagad, måtIte i ett sammanhang till behandling och pröfning I upptagas, hvaribland dels den af Konungens Beftall. ningshatvande i Länet emot honom gjorda angifvelse, enligt orden, om tillgrepp af manufakturdiskonten tillhörande medel, dels den af Handlanden A M. Hellenberg, om förskingring af hans omyndige barn tillhörande arfsmedel, såsom auktionskammareföreståndare, men hvarför denne aldrig blifvit ens åtslad, mindre friad eller fälld, utan, enligt Kongl Hofrättens utslag den 18 Juli 1835, med förbigåenj de deraf, endast för sina domareåtgäder, i detta sednare mål. I sådant afseende utvecklade jag ock, hvad jag förmodade vara min pligt, de mer och minf) Redan 1833 intogs advokatfiskalens utlåtande mot Hr Rubin, på Tit. Jerlings angifvelse. — Red.