Aftonbladet – 13 november 1837, sida 3

ni I Bokhandeln har utkommit: i Allmän och Enskild : PATHOLOGI och THERAPI efter J. L. Schönlein; I Första och Andra Delen, hvardera för Subskribenjter 3 Rdr, andra köpare 4 Rdr. Planen af arbetet angifves i företalet sålunda: På sednare tider hafva flera ganska förtjenstfulla handböcker i medicinen utkommit, utarbetade med den största omsorg, — men till största delen utgörande compilationer och afskrifningar efter åldre författare, och hvilka vanligen betraktas såsom skolböcker, bortläggas efter en tråkig genomläsning, utan att hos den läsande qvarlemna annat minne, än ett oredigt intryck af hopade sjukdomsbeskrifningar, ofta utan sanning i verkligheten, och at föreskrifter och recepter lämplige för den tid och den sjukdomsconstitution, under hvilken de utgåfvos, men med tiden och pröfningen ofta förlorande stö.sta delen af sitt värde. Schönleins arbete är icke annat än ett mundtligt föredreg, hvars upptecknande och atgifvande försiggått utan författarens åtgärd, Stilen är derföre vanvårdad, ojemn, ofta incoriect, men arbetet har den förtjenst, som goda föreläsningar alltid äga, att lyfta läsaren till samma grad af vetenskaplig bildning, hvarpå läraren sjelt står, att väcka och underhålla ettlifligt intresse hos lärjungen, och att åt lyckligare begåfvade naturer gifva en eggelse och en fart, som för vetenskapen i framtiden kan bära de lyckligaste frukter, Läraren äger i allmänhet i sitt ämne en större frihet än handboksförfattaren, men hans åsigter böra hafva en vidsträckthet och en allmänlighet, som bevisar hans förmåga, att i fenomenernas inre kasta en blick, uppfattande deras orsaker, sammanhang och väsende så klart, som menniskosnillots Svaghet tillåter och hjelpvetenskaperne och den praktiska erfarenheten gifva vid handen. Denna förmåga — jag tvekar icke att säga det — denna förmåga har Schönlein. Visserligen är man icke alltid till fredsställd af hans åsigter, visserligen äro de någon gång icke praktiskt användbara, men man skall icke upphöra att läsa honom med lifligt intresse, och äfven den på egen erfarenhet rika läkaren skall alltid med nöje återlinna många egna dunkla ideer klart framställda, mången egen erfarenhet besannad, De Tyska upplegorne äro antingen af okunnighet eller vårdslöshet hos utgifvaren ganska illa redigerade och fulla med vanställande tryckoch skriffel. Jessa har öfversättaren, så vidt det stått i hans förmåga, rättat, Man har likväl föreslagit henom en total omarbetning at hela boken, men enligt hans öfvertygelse skulle derigenom den originalitet, som utmärker densamma, och med denna dess hufvudsakliga värde gått förlorad. En annan brist, som i en handbok, isynnerhet i en Tysk, skulle vara oförlåtlig, men hvilken må ursäktas i en utgifven lärokurs, la bristen på litteratur. Denna har ötversättaren i-ke kunnat afhjelpa, i anseende till sin aflägsenhet rån större boksamlingar. Några luckor har han deremot bemödat sig att fylla t. ex, om den Asiatiska Choleran, hvilken författaren aldrig trodde skulle uppnå Europa, och hvilken han dertöre blott i förbigående vidrört, hvilken prognostik vi, ty värr, icke funnit besannad, samt Rheumatismus Cysticus, hvilken troligen genom redaktörens vårdslöshet blifvit utelemnad.