Aftonbladet – 9 november 1837, sida 2

of5v MEM at nagot Iniresse, vore utan tvilve fatt efter hvarj: indragning trycka protokolle IE löfrer den ofverligguiug i statsrådet, som anse. föregå det gillande af Hofkanslerens åtgärd, dihvilket tillhör ceremonielet ellsr formaliteterns ilvid sådana tillfällen. Under fö-utsättande, all saken verkligen diskuteras med skäl och mot6 I skäl, finge man derigenom inhemta de grunder, isom gällt för den godtyckliga maktens använIldande, om hvilka man nu svafvar i mörker, då elutgifvaren af en tidning icke på något sätt erhåller kunskap, huru han anses hafva forgått sig. Men nu föreskrifver grundlagen icke vederIbörande statsrådsprotollernes tryckning hvarken n ji detta eller något annat fall, och man kan va:a jofvertygad, att någon sådan tryckning derföre icke heller kommer att intrsffa, hvilken, ehuru -Inyitig den i det hela borde vara för styrelsen, elom denna anser sig aldrig annat än på fuligoda -Iskäl utofva indragningså:görderna, likväl för öt goublicket unde kas ar bandlivgen en närmare I kontroll af allmänna omdömet. Imedlertid maa i ste det vara v.derbörandes intresse, att opinionen e icke alldeles famlar i mörker om dess motiver, r och om än icke StatsRåds-protokollerna tryckas, så kan likväl ett anvat medel finnas, visI serligen icke så verksamt, men dock något I bättre än intet. Detta vore, att Styrelsen lät genom sina tiduingar, avtingen genom Statstidningens icke-officiella afdeln.ng, eller Jurna1 gen, eller Granskaren kungöra, eller ock an.modade Minerva om att tillkännagifva, hvad som egentligen gifvit anledning till indragningarna. Man kan väl säga, att äfven nu för tioden ett och annat stundom yttras i några af dessa blad om de tidningar, som blifvit indragna; men då hålla de förra sig vanligen vid allmänna fraser, och börja med att antaga såsom skäl, hvad som skulle bevisas, medelst utrop och: jemmer i allmänhet öfver pressens tilltagande djerfhet, för hvilken nu för tiden ingenting är heligt o. s. v., hvaremot de vanligen noga akta sig för hvad som vore det angelägnaste, nemligen att in casu utpeka de artiklar och ställen deri, hvilka kunsze förmenas gifva åt den 1edragnoa skriften egenskaperna af vädlig för I allmänna säkerheten, eller fortfarande 005. att I I Iotilldess sådant skett, får det förlåtas oss, att vi, hvad de indragna Sjette, Åttonde, Nionde, Tonde och Tolfte Aftunbladen beträffar, fort-! fara i den öfvertygelsen, att iagen enda af nyssnämn2a qvalifikationer tillhört dem; att der ic1 ke finnes ett spår till uppmaning mot laglyd-! nad och goda seder, icke ett anfall mot någons heder eller goda namn och rykte såsom menniska eller medborgare, icke en ena beskyllI ning mot någon embetsman för låga eller ore-j Ina motiver. Vi hafva trott och tro ännu, atti I grundlagen är en Jag, hka bindande som de författningar, hvilka utgå från Regeringsmakt eller polisstyrelse, och den Svenske mannens I genom denna leg tillerkända rättighet bafva vi utöfvat, medelst framlöggande för läsaren af hvad vi funnit förtjena allmänhetens uppmärksamhbet. Det är sant, att vi icke tro det! man gagnar med rökverk, hvaraf villäckligt ) finnes att tillgå utan vår medv: rkan, att vi icke plöga instämma i tomt smicker för hvem och ifrån hvem det kommer, och att vi framför allt anse angeläget, att allmänheten, likasom de upphöjde i samhället, må se sakerna sådane de verkligen äro, utan omgifning af rågra förvil lande dunster; men vi hafve alltid dervid hållt oss inom de gränser, som föreskrifvas af konvenansen inom ett upplyst och byfsadt samhälle, och framställt våra satser uian något al detta pösande högmod, under hvilket en och amnan af våra motståndare stunde: döljer sin ytlighet. — Att vi icke styras af något hat till persener, bevisas obestridligen deraf, att vi stuadom utan allt förbehåll instsmt med regeringen, och ofta ensame bland pressen understödt den äfven dä, när vi kunnat göra den ondt och vinna anhanusare med att skrika med fördomarna. Men hvad aktas det väl på cenna omständighet, em 0 annan gång en svag och ömlålig sträng råkar att vidröras? För utö:ningen af yttrandeätten sätter likväl grundlagen icke någon annan sräRs, än att skrifid tet ej må vara smädligt elier kändligt, d. v. s. utan skäl och bevis tillvita ) ågon bandlingar eller motiver, som fläcka dess .arakter, eller nesligt och skymfande i uttrycken. j j I I L s . c ( Ås ? t i n h Por man sig kunna åstadkomma en sådan b:I ej isning, så bör det också icke försummas, så 1, ida mängden skal tro, att detta vilkor af Veve edigs garola valspråk: Giustizia in palazzo Id ervid varit rådande, hvilket alltid blifver den m da säkra grundvalen för både throner, sam-l,å öllenm och Individer