Aftonbladet – 9 november 1837, sida 2

Azor Invaliden. Ner en mlitär erhiller order att bege sig till Afrika, glödgar hans inbillning genast upp, ett nytt lif framställer sig för hans ögon , han börjar drömma om österlandet med dess pomgper och välluster, ett oredigt minne af Egypten och Napoleon flyger honom genom bufvudet; han ser i andanon. hemlighetsfulla harems och mamelucker bka präktiga som tappra; endast nöjena och äran sysselsätta hans tankar, det verktiga lifvets eländen finnas icke till för honom. Efter några veckors förlopp farväl med ilusionerna! Man har här som annorstädes återfunnit det vanliga kasernhfvet. Algier erbjuder åtminstone för ens nygirighet det rörliga skå despelet af ett stort högqvarter, men beklagansvårda de, hvilkas regemente är förlagdt till någon ort i det inre af landet, eller till en af I de små hamnarna, som bilda keloniens försvar ! Staden betraktas som en högst vigtig punkt för ockupationen; också har man den omtankan jatt alltid derstådes underhålla en nog stark garnison, för att kunna motstå de fiendtliga stammar, som omgifva densamma. Hvad man här får först och främst smaka på, är en tomhet, egendomhg för en så ovanlig ställning som vijstandet i en aflägsen, isolerad koloni, och om I hvilken man icke kan göra sig föreställning, ujtan att ha sjelf erfarit den. Sedan en militär I härstädes uppfyllt sina åli.ganden i och för tjensten, finner han sig så alldeles rådlös hvad ban skall tega sig för, att hvarje minut förefaller honom som ett sekel; han äger icke till hands någon enda af dessa darliga distraktioner, som afven den minsta stad i Frankrike erbjuder ; och man nästan önskar, att tjenstgöringen skulle racka hela dagen. Hvad som likväl ger våra soldater någon ersättning härför, och gör dem detta ofta ledsamma lif något drägligt, är att faran nästan alhid står för dörren, att hvarje dag gerna erbjuder en strid, att böss-skotten då och då låta dem glömma allt annat. Under de första åren af besittoingen attakerades våra förposter hvarenda natt, vakten fick kulor kring öronen till höger och venster, och man kunde nästan aldrig få sigte på de eertappliga angriparne, som på ett så fegt satt förde strid emot oss. Det sålunda anfallna detachementet skulle vara särdeles svagt och fåtaligt, för att Araberne någon ging vågade störta öppet fram mot våra soldater och afbugga ett par hufvuden, dem de sedan i triumf förse med sig bort till sina tält. Dessa skarmytslingar medtogo för oss mycket folk. Man kunde icke i naitens mörker bhispringa dem, som på sådant satt blifvit angripva, emedan man alltid hade att frukta något försåt. Också försökte man alla möjhga utvägar att förekomma dylika öfverraskmingar från Arabernes sida; man stannade slutligen vid en, som syntes vara den säkraste och naturligaste. I alla makomedanska städer finnes en mängd hundar, som icke bestämdt tillhöra någon Viss, van äro en allmän egendom; än den ene, än Jen andre, ger dem då och då en bit af qvarefvorna efter sin middag. Ingen förför sig på lessa krivgirrande arma djur, men iogen bryr ig också egentligen om dem. Fiansoserna hade snart gemom en vänlig berandling gjort några af nämnde djur sig förrogna och tillgifva; de lyckades till och med utt lara dessa barbarer at hundslögtet åtskilliga rtiga saker, sem så fördelaktigt utmärka de ne;a civiliserade hundarne i det europeiska samusllet. Dessa arma kräk visade våra soldater n verkligen mä kvärdig tillgifvenhet för de smu;r, hvarmed man undfägnade dem, en tillgf euvhet. den de aldrig visat sina förra husböner; musulmävnerna hade nemligen väl födt dem, en aldrig tillika smekt dem, eller visat dem ågon ömhet. Hundarna fölide ofta med sina nva vänner.