Aftonbladet – 6 november 1837, sida 4

Ighmme mennis ovänner! Huru ofta bliven JF icke på:aliade at behofvets bara, och huru otta hir icke Eder välgörenhet aftorkst den nöd:idandes tå-ar! Tillsluten icke eller ru Edra hu:da hjertan !ör den värnlösa enkin och do små faderlö:es kl-gan. Mansen till den, som nu anropar Edert medlidande, kunde under en lingre til före sia död ej någor föärtjena, emedan han var sänglisgands at en tärande lungsot, huset kom då på obestånd och i armod, Enkan söker väl, så mycket i hennes mast står, att ge norma arbets kunna uppehålla lifvet på ig och 3:ne små barn, af hvicka hon är omgiven; men hura långt förmår henaez2 ringa arbet:för jenst stricka sig till 4 personers unde:hål!ll och kläds 1? Blygsamheten, alstrid af en bittre uppfostran, her linge hållit henne ifrån stt anropa välgörande medmenniskors deltagande och hje!p; men hvad förmår icke den mest bittra nöd åstadkomma! När barnea rår ka emot henne sina små hinder och g åtande repa efter bröd, hvilket hon ofta ser sig ur:tånisatt at: lemna den, då vill det noderliga bjert t brista af smärta. Den vålgörar de menniskovännen, som vill räcka den fattiga enkan en skärf till understöd och hjelp, finner heane3 boning 4 tr. upp, i huset Nr 3 vid Skomaaregaten,