Aftonbladet – 3 november 1837, sida 3

en nn pv DD hotelser, och i går skrämde han mig till den lig grad, att jag skyndade bort utan att veta hvad det skulle bli af mig, men med fast beslut att!no icke lävgre qvarstanna der och blottställa mig för hans raseri.n En sådan berrättelse framförd med det naiva uttrycket af sanning och smärta af ett icke tiouj årigt barn, måste nödvändigt göra ett djupt in-!sy tryck på Embetsmannen. Han behöll barnet hos sig och skickade en polisbetjent til det anIbe vista stället vid Barrigre VP Eloile, No 13, förlne att försäkra sig om snningen, och bemäktiga!e sig brottslingen. Polisbetjenten kom tilbaka, ii utan att kunnat finna adressen; der gafs intetler hus med nummern 13 vid nämnde Barritre, fö och ingen kände der den omnämnde Ollivier. lo Gossen framhärdade icke destomimdre i sitt m påstående, och erbjöd sig att anvisa huset, om dd man ville föra honom dit, emedan han kanske si icke kom rätt ihåg nummern, men var ganska !h j säker att känna igen det, när han fick se det. i! si Kommissarien for således dit med bonom, hvarr: vid flere polisbetjenter följde på afstånd; han ov I beslöt här sjelf försåkra sig om sanningen. P Men sökte förgäfves på barrieren; den lille i x I Olivier visade då åt bulevarden till höger, men (äfven der fanns ivgenting; man återvände således till venster och gick uttöre bulevard BenIsons, då gossen oförmodadt trängde sig med: förskräckelse intill kommissarien och pekande På a en karl, som gick på andra sidan, sägande med I sakta och afbruten röst: pSe der är min far! 6 Ack min herre! lemna mig icke.n Embetsman? nen begaf sig nu genast vill den af Olivier an-; viste karlen, som han tilltalade, då barnet i detsamma förekom honom, kastade sig för man1 nens fötter, och ropade med förtviflan: Pappalv s mörda mig icke! Jag har ingenting sagt; mörda mig icke!n Den sålunda tilltalade mannen stannade, ka5 I stande en förvånad blick, än på gossen än på I I kommissaren, och kunde icke återhålla ett ut-( rop af öfverraskning. vÄr Ni inte Ollivier? is frågade kommissarien; är detta barn icke Er! son, Francois? På dessa ord ville mannen svaIra, då barnet i detsamma åter ropade. pPappa! I peppa! förneka mig icke!, omfattade hans knän! loch betäckte hans hand med kyssar och tårar; !? Itilläggande: förneka mig inte; jag har ingeni Iting sagt för denne hederlige herren, och han Iskall inte göra Er något ondt!! Benna scen skulle blifvit ännu mer förlängd j och Kommissarien skulle kanhända, i trots af! I mannens nekande svar, icke kunnat undgå att TT försäkra sig om honom, om icke alla grannarne, som genast samlades hit, försäkrat, att de I mycket väl kände honom för att vara en wid! I npamn Francois, som stod i bod hos en vin i handlare, boende på samma bulevard N:o 13, ,! samt att han aldrig varit gilt. Barnet förklara il de nu, att det kanhända bedragit sig och att Francois icke var dess far; men försäkrade dock latt hkheten var öfverraskande, så att det väl! I kunnat misstaga sig. I Vi skola icke föriälja alla de fabler, som Ol I t livier på detta sätt uppfann, ella de konstgrepp, I hvartill han tog sin tillflygt, för att förlänga 5 kommissariens villfarelse och förmå honom full-! följa spaningen efter en bemlighet, hvartill ban! I såg, att han gerna ville erhålla nyckeln. Det; tlär nog att tillägga, att han på detta sätt antydtilde 17 serskilda boningar och att det var först -Itill följe af hotelsen med en alfvarlig och väl 1 I förtjent aga, som han slutligen kunde fö:mås ;latt uppgifva sin fars verkliga hemvist på gatan 1 St. Nicolas-du-Chardonnet. Denne far befanns då vara en ärlig, rättI skaffens, mensklig och fromsinnt arbetare, som aldrig mot sin familj visat annat än ömhet och I omsorger, och som icke lemnat detta barn ann ledning till dess flykt och fo tsatta osanningar, Ulens i fruktan för någon misshandling, knappt n någon förebråelse. Den lilla Francois hade reni dan flere gånger rymt ur fädernehuset, och hans -I far bade haft den godheten att reklamera ho-I nom; hans tidiga benägenhet för ett kringst:y-I kande lefnadssätt syntes oöfvervinnerlig och on I förbätterligt och den beklagansvärde fadren, hvars sltröst lyckligtvis utgjordes af tvenne välartade andra barn, nödgades begära, att han skulle in;I spärras i ett korrektionshus, ända till den ålder, då konskriptionen kallade honom till krigsle I tjanst, och han derigenom kunde ryckas undan et) den böjelse för brott, som eljest måste medföra är I hans förderf. at! Den lille Ollivrer förklarade, såsom enda skär ;let för sina osanningar och sitt gäckeri med en t! offentlig embetsman: att han t ckte om att gt; ollenthg so Ra , I. I t k j