Aftonbladet – 2 november 1837, sida 2

nara död, att ,vår Gud är oss en väldig borgn, ch ridån faller. Läsaren torde således finna, att såsom dranatisk produkt saknar detta stycke, hvad plaven beträffar, ända till en skugga af motiveradt sammanhang. Men karaktererne äro ännu sämve. Författaren tyckes hafva haft oresigt framför sig såsom ett mål, att göra Maxs karakter ill ett slags varierad efterbildning af Max i Wailensteins död af Schiller, och likaså Tilly efter Wallensteins egen karakter, men har begått det största fel, som kan hända en auktor, nemligen att väcka just motsatsen af detintres se, som bör vara fästadt vid hjelten i hvarje stycke Icke nog med att denna Max af en blott passion öfverger sin första trolofvade, att han lemnar sitt fädernesland och sina läders tro; till sådant kunde han drifvas af en ond demon och af den blinda passionen; men han står emellanåt såsom en syudare inför en Kämnersrätt, ömklig och eländig utan någon energi ens i det onda, mer än i en punkt, nemligen att den småaktiga bämdkänslan öfver en personlig förolämpning drifver honom öfver till fienden. Att han sätter Angelikas ring på den trogna Marias finger, och åter genast efter hennes dod, utan någon synbar anledning går in på attsljäla samma ring från henne i likkistan, äro handliogar af så otragisk, låg och lumpen art, alt hvarje åskådare är fardig att spotta åt uslingen; och denna belönas likväl slutligen med framgång och är ett föremål för Konungens och Wrangels och alla öfrigas omsorger! Samma förhållande är med Angelikas karakter. Koketteriscenen första gångea hon visar sig är icke så illa tänkt, men under allt det påföljande finnes icke ett enda drag af någon större passion, som ingifver något slags intresse för henne, och icke heller är hon i sina handlingar drifven af sådane motiver, att hon väcker någon egentlig fasa. I Tillys morologer har Författaren velat framställa den oro, som, enligt historien, skall plågat honom alltsedan Magdeburgs plundring; men det är ingenting storartadt deri; han förekommer i sina samvetsagg mera såsom en gammal svag qvinna, än som en man, hvilken lefvat sin tid i fält. — Vi vilja ej tala om det absurda deri, att han, sedan träffningen vid Lech redan är börjad och kanonerna smälla utanför, står och håller långa tal med pagen och till sitt svärd; sådant fordras stundom i en opera för sångens och recitativernas skull, men 1 en talpjes? Den enda, som har någon hållning, är således Maria. Konungen är det hela en biperson. Men om arbetet sålunda i dramatiskt afseende är fullkomligt värdelöst, (oaktadten och annan vacker poetisk bit i dialogerne) har det så mycket mera knalleff.kter. Två lik, en sjukbår, en uppståndelse, ett grafchor, ett fängelse, ett kanonskott, fem dolkar, furstar och potentater, exercis och gudstjenst på scenen, och dertill ett stort Svenskt historiskt pamn, äro allt frestelser å kassans vägnar, hvilka direktionen icke lärer kunnat motstå. Stycket gafs i det hela förundransvärdt väl, om man betraktar dess sammansättning. Herr Stjernström gjorde af sin olyckliga roll allt hvad som var att göra — Hr Almlöf suteuerar TNly med hållning, och Hr: Wennbom är rätt val maskerad såsom Gustaf Adolf, så att hans figur till och med har Jikh:t med dennes porträtter, utom att han kunde se något yngre ut. (Konungen var, som man vet, endast 36 år då detta passerade). Den som kanske ofverhufvud bäst gaf sin roll, emedan denna var den enda, som kunde ingifva något verkligt intresse, var Fru Hjortsberg, hvars spel var verk igt intagan! de vid flera tillfällen. Mamsell Högqvist är förIträfflig i sin första scen; men det synes påtagligt, att Ophelia och Jungfrun af Orleans icke äro passande för ett sådant oting som ÅnI gelika, hvilken foörf. icke en gång gjort till en furie, utan blott till tt gement stycke., Slutligen kunne vi icke undgå att nämna, det Herr Dahlqvist utmärkt val säger det lilla han har att saga. Ofverhufvud har denne skådespelare på ett par år gjort utomordentliga framsteg, sedan han blifvit något lugnare, och har nu oftast rättighet till ett odeladt bifall. Likaså bör man göra all rättvisa åt Her L. Kinmansson, Hyckert, Söderbe:g och Sundberg för deras detaljer. (Insändt.)