Aftonbladet – 2 november 1837, sida 1

TEATERN. GUSTAF A OLF I MÖNCHEN, ELLER GRAFBRUDEN, Skådespel i 5 akter med prolog, af Bahrdt. Ett pytt stort historiskt skådespel, och öfver ett Svenskt ämne! Besynnerligt, att man aldrig hört talas om denna pjes på någon tysk teater bland dem, som gjort uppseende och qvarblifvit på repertoiren, Och denne Bahrdt! det kan väl icke vara den bekante teologen? — Nej, för knäfvein, han befattade sig icke med sådant. — Hvem är då denne författare? se der hvad vi önske att läsaren sjelf må döma efter den expose af pjesens innehåll, hvarmed vi, för att icke möjligen förtaga det intresse, man kan hemta af sjelfva åskådandet, velat dröja tills den varit gifven ett par gånger. Sedan man, såsom vi, ett par gånger sett detta stycke, skall man troligen säga derom som om den fransyska quatrainen, hvilken gjordes vid Bourbonnernes första restauration: Pa vu le Roi — le pauvre Sire! Ja vu Monsieur! — Vive le Roi! Sålunda sågo vi en gång Banditbruden, hvilken skulle vara en klassisk pjes, och hade dervid våra egna tankar om klassiciteten. Vi fingo vidare se Birger Jarl och Svenskarne i Neapel, och vi nödgades säga: Lefve Banditbruden! Nu hafva vi i går skådat Grafbruden, och känne oss böjde att sucka: Lefve Svenskarne t Neapel. Otvifvelaktigt önskar hvarje god patriot att underrätta sig om hvad Hr Bahrdt låtit den store Gustaf Adolf göra i Minchen. Se här ett utkast dertill: Ridån går upp, och Miwmchens borgmästare, Hr Sternberg, sitter i mörkret och funderar; men han ropar på ljus, och det blir ljus. Ingenting sker utan orsak, och gubben behöfver ljuset för att läsa ett bref, som vi tro, från en jesuiter-prior, hvilken underrättar honom, att hans äldste son Max gått öfver till Lutherska läran och förälskat sig i fröken Tilly, den namnkunnige fältherrens brorsdotter. Detta är en svår stöt för dena gamle, som sjelf är god katolik och dertll förlofvat sin son med Maria Lauterbaeh, dotter till en fattig enka, som bor i huset. Strax eerefter inkommer denne son, för att få behöriga föreställningar af fadren. Borgmästaren är visst mycket vredgad öfver att hans som blifvit en kättare, hvilket denne erkänner; men att han icke wil gifta sig med Maria, grämer facren ändå mer. Maria kommer nu in, faller sin älskade om halsen, påminner jJhonom om huru hon i barndomen