Aftonbladet – 2 november 1837, sida 1

ligare behandling af berörde artikel, som icke sakuar sina speciösa argumenter, och hvars slutföljd ungefärligen kan sammanfattas i det gamla svenska ordspråket: nöden drifver hund i band. Brunnsvikens sänkning. Tvisten om denna sänkning, hvilken eger så mycket intresse med afseende ej mindre på förbättrandet af hufvudstadens sundhet, än på de under rättegången gjorda invändningar och en högre auktoritets dervid ådagalagda insigter och rättskänsla, är ännu ej länge avancerad, än till Hofhäötten, till hvilzen den inkom vid slutet af förlidet år, och der den således icke ännu är fult årsgammal. Lagmansrätten hade väl funnit för godt att linstämme i fHäradsrätteos dom såvida, att den gillade kärandernes anspråk på att, såsom de begärde, sänka sjön; men den hade vid detta gillande tillika fästat det vilkor, att Haga Kgl. Lustslott vore berättigadt till ersättning för den kostuad, som åtgår för att, efter styrelsens vid nimnde slott godtfinnanda, antingen igenfylla eller uppgräfva de vid nämnde slott befin lige kanaler, samt att denna ersätning borde utgå af den jord, som genom vattensänkningen foör bättrades. Man skulle väl tycka, att Riksmarskalksermbetet borde finna sig väl belåtet med en dom, som lade kostnaden för Hagakanalernas igenfyllande eller uppgräfvande på andras skuldrer; men Riksmarskalksembetet har icke tyckt så, utan vädjat mot domen, och begär af Hofrätten att målet måtte återforvisas till Härads rätten, och ett Konungens Befallningshafvarde måtte förordna en skicklig person att hålla en sådan undersökning, som Direktör Brandenburg ansett nödig, allt så vida Kongl. Hofrättea ej skulle finna för ok att alldeles afslå sökandernas begäran sjöns sänkning. Såsom hufvudskäl för dena a bogäkark arför embetet: att kanslerna och anläggningarna vid Haga skulle geucm sänkningen förstöras ech lustslottet förvandlas till ett osundt ställe, som ej vidare kunde af den Kongl. familjen bebos; att slottets statsanslag ech inkomster äro otillräckliga till vanliga utgifter, och således ej skulle förslå att återställa det som förstördes; att Haga slott öfver 50 år oklandradt begagnat den på Kongl. Maj:t genom utslag 1785 oöfverlåtne rättighet att disponera Brunnsvikers utlopp, hvilket skedde till bestämmande af vattemböjden i kanalerna, och hvilken disposition aldrig blifvit öfverklagad, ehuru, såsom ombudet medgifver, utslaget tillkommit för att hindra vattnets uppdämmande, samt slutligen att de kostbara kanalerna och anliggningarne vid Haga kunna jemföras med en fabriksinrättning. Jemte dessa goda grunders anbringande, söker ombudet äfven att utesluta vissa af sökanderne från rättegången, för att såmedelst kunna nedsätta värdet af den förbättring å jord, som genom sjöns sänkning skulle åstadkommas. De jordegande åter, hvilka, såeom allmänheten torde erinra sig, begärt att det förutnämnda utslaget af 1755 måtte :verkställas och uppdämning vid Ålkistan förekommas, vilja naturligtvis icke höra talas om den af lagmansrätten föreskrifna skyldigheten att bestå kostnaden till Hagakanalernas fyllning eller uppgräfning; de hafva således äfven vadjat och begärt att få det redan för femtio år sedan fallna utslaget verkställdt, samt att egerne till Haga måtte ersätta dem ell skada å deras jord genom Brunnsvikens uppdämning, så länge rättegången varar. Till vederläggning af Lagmansrättens åsigt, att den vattendränkta jorden bör betala Hagakanalerna, och till bemötande af riksmarskalks-embetets påstående, att nämnde kanaler vid Haga böra sättas i paritet med fabriker, genomgår sökandernes ombud först de i 1824 års Förordning för vattenverks rifning stadgade vilkor, och drar deraf följande slutsats: a Men må genomsöka den, (Förordn.) punkt för punkt, och man skall, från dess början till dess slut, icke träf. fa en enda paragrat el!er ett enda momert, som kan läggas till grund för det vilkor, hv:rmed Vällofl. Lagm Rätten sålunda behäftadt mina hnfvudmäns för öfrigt lagligen tillerkända rättighet. De vikar med konstgjorda holmar uti, kring Haga, hvilka tått namn och värdichet af nkaneler,, kunna på intet -kål och icke ens med ett sken af rimlighet hänföras till någon at de kategorier, som i författningen emnämnas. De äro inga flotteller faxleder,, irga vattenverk,, inga pliskverkn, inga byggnader,, och befinnas ej vpå den jord som före ligger,, och som skulle kunna minskas eller skadas genom vattnets afledning deiöfver. Lagen har, kourt sagdt, icke tagit våpgon kännedom cm ertiliciella grodträsk, och egnar