Aftonbladet – 24 oktober 1837, sida 2

VN AT o rr rn i århundraden varit Svorges hufvudstad och sederI mera länge de Svenska Konungarne: kröningsstad, : ännu omsluter Skendinavi.ns äldsta Universitet med en åt Snillets, Vetenskapernas, Nationalbildningens yrken egnad skyddsort. Det må förlåtas oss, om den känsla, hvarmed vi på afstånd betraktat detta kärleke-s och fridens triumitåg, varit, i afseende på ! resans längd och årstidens beskaffenhet, blandad med någen oro. Desto lifligare är i närvarande högtidlisa : ögonblick vår glädje. Det gifves underbart begåfvade väsenden, åt hvilka Försynen skänkt att oilbrutet lefva i helsa och styrka, och att fortsätt:, oberoende: af åldrar:as skiften, sin bana med oförminskad kraft. Deras pe sonlighet liknar dessa konstens gudagestalter, i hvilka lifvet aldrig Öfrerskrider gränsen at en merlig fullmognad, aldrig förlorar uttrycket af en stor och ik själs oförgängliga ungdom, Eders Majestät tillhör, lyckligtvis tör Svea Folk, dessa sällsynta väsendens antal. Vissa tidehvarf äro besittningens och njutningens ; andra äro stridens och nyskapningens. Våra dagars historia har tillryggalagt en hjelteålder, som utgick från en snillrik och tapger Nations bemödanden ett grunda sin samkällstörfattning på frihetens begrepp, Af den omhvälfv:nde skakning, hvari derigenom der Europeiskt bildade verlden fortsattes, har menskligheten skördat stora lidanden och stora fördelar. En gudomlig skickelse ville, att Sverige, likaledes blottstäldt for hårda pröfningar, skulle se dem förbytas till en lycka, som låg utom menskliga händelsers vanliga gång och beräkning. Det ser nemligen, med ej mindre stolthet än tacksamhet, sin konungakrona bäras af en Furste, hvilken, nästan ensam qvarletvande af denna lysande tidsålders hjelteslägt, aldrig; förgätit Sig vara frihetens son, emedan Hans ridderliga själ allt ifrån begynnelsen uppfattat hennes he-! liga sak i oförtalskad renhet och klarbet. Den gårI dag, som återförde Honom inom vår trofasta krets, var äfven den tjugusjunde årsdagen af Hans ankomst på Sveriges jord. Eders Maj:ts sköna kall blef, att der ådagalägga inför det gladt förvånade Europa, hu-; ru den sanna kungligheten, långt ifrån att befara: något intrång genom den sanna friheten, tvertom sjelf träder i spetsen för dess utveckling. i Stormäktigste Allernådigste Konung! Om det, ! som i denna utveckling framträder såsom skapande! lifskraft, är så väl hos hvarje folk, som hos hvarje enskild person, en gudomligt gifven kallelse och lör måga, att från en sjelfständig ståndpunkt oaflåtligt stiga i förädling: då kunna de central inrättningar för en till den högsta sanning, skönhet och godhet: syftande nationalbildning, hvilka man kallar Universiteter, visserligen ej vara villrådiga om sin be-! stämmelse; då måste för dem sjelfva vara klort,; hvad dem åligger såsom vetenskapliga samfund tilll fostrande at all slags högre själsodling. Då bör I också denna Universiteternas bestämmelse minst Stuc Å ne nt Ren a I na förgätas af de Svenska, såsom varande Sturars, Gustavers och Carlars verk. I denna tro vågar . Upsala Universitet serskildt bedyra, att det aldrig elömt den höga afsigten, den djupa betydelsen at den ynnest, hvarmed det alltid af Eders Maj:t varit I omfattadt, en ynnest, hvaraf det äfven nyss, genom. ökade anslag, erfarit nya vedermälen. Elterverlden iskall bättre, än våra svaga stämmor det förmå, vid hågkomsten af dessa vedermålen, vid erimringen om så mången konungslig åtgärd till läro-anstalternas fullkomning och förskönade omgifning, prisa deras. jodödlige uppholfsman. De, som i nuvarande stund föra Universitetets talar och för detsamma utbedja. lett oförändradt fortfarande af Eders Maj:ts Nådiga tänkesätt, inskränka sig till den försäkran, att den janda, med hvilken Lärare och Lärjungar här samfäldt arbeta på sina pligters uppfyllelse, skall outI tröttligt söka motsvara en så mäktigt eldande uppI muntran. Om denna anda är en sådan, för hvilken Vetenskapernas, Vitterhetens, Konsternas tempel hvilsr endast på de eviga grunderna af Religion, Fosterlsndskånsla, Laglydnad, Ära. då skola tvifvels-. utan älven våra eiterkommande vendra i Odens lund såsom fria Svenska män, emellan GUSTAF II ADOLFS och CARL JOHANS minne., Konungen besvarade detta tal i nedanstående ordalag: oMine Herrar! och få dagar etter mitt intåg i dess hufvudstad, emottog Jag från Edert Universitet uttryck af tänkesält, som inneburo de gladaste framtida förhoppningar för det land, hvilket kallat Mig att försvara dess misskända rättigheter och att upprätthålla dess National-ära. Tidens förhållanden voro då tryckande, Större delen af Europa följde då en enda fana; dess jord. plöjdes af en och samma segervagn, och Sveiige var olyckligt, utan att likväl öfvergifva all förhoppning. Minnet af den store Gustaf Adolfs beslut, att beskydda tankens frihet genom besvarande af de Tyska folkens uppmaning, upplyfte Min själ och Jag enade, att Nordens skogar och fjell ännu en gång kunde lemna det förtryckta Tyskland icke blott försvarare, men varma vänner af folkens rättigheter. Händelsernas gång är af eder känd. Försynen välsignade Sverges och dess Förbundsbärars vapen, Förvånade skiften, hvilka efterverlden skall hafva svårt att förklara, lemnade samtiden ovedersägliga bevis, att samhällen endast befästas genom erkännande af sanving, rättvisa och mennisko-kärlek. Vid min ankomst till Sverige för 27 år : En af våra första tänkare har yttrat, då han tecknade sitt Fosterlands häfder: att Svenska Folkets Historia är dess Konungars. Jag delar hans åsigt, och tillägger: lycklige de Regenter, hvilka, såsom Jag, kunra stödja sig på de folk, som åt dem förtrott vården af sina angelägenheter. Det är detta förtroende, hvilket vid min redan långt framskridna ålder skänkt mig så till sägande ett nytt lif, och som, stärkt af den Gudomliga Försynens skydd, fört mig bland dessa talrika folksamlinöar hejlla skvndat till mitt möte för att tacka mja.