RR nn yttring i så uppenbart anti-österrikisk anda. Detta är ett erkännande, som jag är lycklig att i dag få lemna såsom en gärd åt Milanos innevånare. I Några minuter hade förlupit under detta ty sta åskådande, då allmänna uppmärksamheten plötsligen vändes mot en balkong, som befanns placerad till vänster om oss något högre upp,( och på hvilken flera personvager nu visade sig, af hvilka en, klädd i uniform, höll en pappersrulla ati handen. Tystnaden blef ännu djupare. Den allmänna väntan var stegrad till sitt yttersta. : Och då utroparen nu med en i början icke all17 deles säker röst började uppläsa domarna, skul-( le man trott, att hvar och en af åskådarne haft bland oss en bror, en frände, en vän, hvars beklagansvärda öde han äntligen skulle förnim ma. Knappt hade man hört dessa ord: Ma con somma clemenza di sua maestå la pecna capitale e stata commutata pet conte Gonfalonieri in quella del carcere duro wn vita nella fortezza di Soielberg, (ull följe af H. M:ts outtömliga mildhet har dödsstraffet etc.n) kvappt, säger jag, hade man hört dessa ord, förrän ett plötsligt mummel, ett allmänt, energiskt och uthållande sorl tillkännagaf, hwviken vidrig verkan denna akt af den suveräna mildheten gjorde på mängden. Allas ögon fästades på Gonfalonieri, liksom för att egna henom en gård af medlidande och förtrytelse öfver hans öde. Då ordningen kom till mig, och man erfor, att äfven jag för lifstiden var dömd till Sprelbeag, lät ett nytt utrop höra sig, och flera qvinnoröster utropade mångfaldiga gånger: Po-l rvero giovine! . . povero giovine! (stackars yvgliog!) Medlidsam : a ord, som gingo mig) djupt till hjertat, så mycket mer som de endast ännu lifligare påminde mig om de dyrbara vänners ängslan och förtviflan, hvilkas bilder jag hittills sökt i detta kritiska ogonblick förjaga ur mitt sinne, af fruktan att annars icke vara herre öfver min rörelse. I Det inträdde nu en minut, under bvilken Gonfalonieri, den jag aldrig förlorade ur sigte, hopslöt sina ögon, lutande hufvudet mot sitt; bröst ... En skälfoimg genomfor mig. Jag! såg icke, tänkte icke mer på något annat än j honom, hans smärtsamma tillstånd och den möjliga händelsen, att man skulle anse hans van-j makt för nedslagenhet och modlöshet. ,Federigo, Federigo! sade jag till honom, fatti animo! (fatta mod!) Det är endast en dom qvar att läsa; ännu några ögonblick, och allt är slut.n ! Han upplyfte åter mödosamt hufvudet och vände mot mig sitt 1 kallsvett alldeles badande anI sigte: Jag trodde nästan jag skulle bli sjuk,, I svarade han med svag röst, men med Guds! hjelp skall jag nog också kunna gå tillbaka.n ; 0, från hvilken ryslig tyngd jag kände mitt bjerta lättadt! Segern, ty en seger var det att icke; bli till ett åtlöje för våra ovänner, syntes oss! Inu mera säker än någonsin, och en stråle afj I glädje kunde ännu i detta svåra ögonblick geI nomflyga min själ. Domarna voro upplästa; menniskomassan, allt 2 mer och mer påträngande, allt mer och mer , otålig att komma oss närmare, skulle slutat med latt drifva undan de utplanterade trupperna, så framt man velat framhärda i att låta oss stå der loch förevisas så långe som kommittcen befallt; polisen, orolig öfver dessa yttringar från folkets sida af intresse för oss, tog derför på sig att låta oss stiga ned från skampålen några minuter före den bestämda tiden. Fångknektarne löste oss således från muren, och vi begåfvo oss tlned i samma ordving som vi uppstigit; och det Ivar icke utan att folket, hos hvilket instinkten tl om det rätta, i sådana förhållanden som detta, s gäller mer än opinionen i de högre klassernas salonger, lät höra i den momang, då Gonfalo, Ilonieri försvann, en af dessa långa suckar, som bevisade, att den nogsamt visste beklaga en mans g öde, som uppoffrat sig för sitt fädernesland. I Kedjorna, med hvilka man belastat våra händer och ben, gjorde våra rörelser så svåra och mödosamma, att jag aldrig förstått, hur min arma vän, i det tillsiånd af kroppslig svaghet, hvari han befann sig, verkligen kunde komma ner utan att falla omkull. Försynen, som icke tillfåter den ondskefulla att ständigt triumfera i sina planer, ville icke, att Gonfalonieris oförsonlige fiende skulle njuta af en sådan seger. Nere på trappan stannade Gonfalonieri, för att hemta andan. Stumma betraktade vi der hvarandra; och våra blickar, vårt omarkliga småleende uttalade bättre än ord och utrop den glädje, vi inbördes hyste, att hafva som segrare utgått ur detta hårda prof. AP bg Kg bs mL ee URXx 7 IV mm Mu 3 1 ge BE ga