Article Image
med elt mildt Ulllytk, 2 500 a OO till sig, — kom ihåg denna vers hos en af våra största skalder: v P ,Vanära brottet gör, men ej schavotten. i Vi få underkasta oss, hvad vi icke kunna l,, förekomma, och låt oss i våra fjestrar visa oss! lika lugna och värdiga, som vi skulle visat oss, !f : fall vi måst gå till afrättning . .. Men ack, 4 bur skell jag stå ut med detta? Om jag dåna-y de bort i hela allmänhetens åsyn!... Hvad y man skulle njuta af denna min ofrivilliga svag-n het, hur man för folket skulle utmåla det såa som ett bevis på nedslagenhet eller feghet!r Förstår du, Alessandro mio, hvad det är somjs ängslar mig i själen? ... Hur skulle det icke göra mig tröstlös, i fall man finge anledning att!g tvifla om mitt moraliska mod! om min fullkomfi; bga resignation! Folket dömer endzast efter ( hvad som synes; om det nu finge se mig blekjs na, falla ibop! Man skulle säga: ,Se! han är: d rädd, han darrar, den der Gonfalonieri! Hvad e skulle han icke då gjort, om han måst gå till b döden!, Och mitt namn skulle sålunda märkas a med en flack, som alla deras vittnesbörd, hvile ka känna mig, förgälves skulle söka utplåna! d o k a h Hvilka nedriga och grofva smädelser och förtal har man samlat öfver mitt hufvud! hvilka orimligheter har man icke utspridt på min räkning! Och ehuru man nu vet, att dessa förklenande rykten endast varit en ärelös polismakts taktik, kb skall likväl alltid något bli qvar i opinionen hos så många lättrogna Milanesare . . Ja, jag tillstår det, om olyckan ville, att jag förlot rade sansningen i alla dessas åsyn, skulle det: vara för mitt hjerta ytterst påkostande. Alesc sandro, jag litar på dig, att du bevarar mig från e en dyhk förödmjukelse; du skal! stödja och up-g pehålla mig, är det icke så? Under de nära it två år, jag varit gifven till pris åt Salviottis tortyrer, har jag aldrig skänkt honom den gläd c jen att få se mig falla ur den fasthet och sjelf-lc beherrskning, som jag föreskrifvit mig; hvarje g öfverdrift, allt ordpråleri är mig förhatligt; men, det värdiga uppförandet, det är mannen; ochin om jag icke vore i stånd att iakttaga det nu ily detta ögonblick, hvad skulle icke Salviotti få att!a säga om mig, han som så afskyr mig? ... Låt 1 mig försöka ! — tillade han, i det han bjöd!j ull att stiga upp på egen hand, — ,Ack, om det blott berodde på min vilja att ge styrka 4 och hållning åt min kropp! men sjukdomen har 4 medtagit alla mina krafter . . Och han ha4 de knappt gjort ett par steg framåt, förrän han: nödsakades fatta tag i en stol, för att icke fal1 12 omkull. a Det var i denna belägenhet fångvaktaren,!l som redan fulländat torfetten med Borsieri, Castilla, Palavicini och Tonnelli, nu nalkades!s grefven, med kedjor och klofvar i händerna. Sig-.a nor conte,, — sade en af dem — tiden är in-i ne; kommittcen har givit befallning att genast !1 föra de dömde till skampålen. — nJag är färdig: — svarade Gonfalonieri och räckte fram sinaj; händer, under det jag bakifrån stödde honoml under armarna. Hvad? benen också? tillade ban saktmodigt. Ja, signor conte, kedjan skail fästas både vid benen och handlofven och tvenne hvarf lindas kring hfvet. — Fate pure! (Gör så då!) sade min vän. Nu är ordningen till er, signor Francese, och sedan är allt färdigt, — Börja, när ni vill!) — svarade jag, — men nej! vänta ännu några sekunder!, Ty jag märkte i detsamma någon oordning i min arma vän Gonfalonieris klädsel och hår; jag skyndade att sätta äter i lag hans toilett och ordna hans långa hår, som lidandet i fängelsehvalfven hade grånat. Rörd af min uppmärksamhet skakade han fjettrarna, hvilka hindrade honom från att kasta sig i min famn, och betraktade mig med en blick af så mycken ömhet och erkänsla, att det gick mig ända in i själen. Tiden skyndar; fort, signor Francese! — På ögonblicket är jag till er tjenst, men först låt mig ajustera mig litet! Detta var gjordt på två sekunder, hvarefter karlarna grepo verket au med mig. Handklofvarna äro för trånga, — sade jag till en, som trycktes vara anförare för truppen, — de göra mig ondt. — Vi hafva inga flera till hands för ögonblicket; — var svaret, -— natt söka upp ett par vidare skulle taga för mycken tid, och vi skola begifva oss af på minutea. Och han aflägsnade sig, lemnande mig ett par klofvar om nandlofven, efter hvilka jag sedan i lång tid Har märken. ,Stöd dig på min arm! — sade jag till Gonfalonieri, — frukta icke att jag skall bli

19 oktober 1837, sida 3

Thumbnail