Aftonbladet – 12 oktober 1837, sida 4

Af trycket har i dag utkommit: Tredje Samlingen af SCHLEIERMACHERS PREDIKNINGAR o Öfversatta ef N. Ignell. Första Samlingen kostar h., 1: 24; Andra Saml.: 1: 40; Tredje Saml. 1: 28 Banko. I N:o 5 af Allmän Eklesiastik-Tidning för 1836 läses en Recension af dessa Predikningar, der det bland annat heter: Såsom Philosoph, Theolog och Homilet eger Schleiermacher ett vidtfrejdadt namn. Han var en man at utmärkta själsgåfvor, bland hvilka dock hans ovanliga skarpsinnighet torde böra sättas i främsta rummet. Tankestyrka och tankeredighet äro företrädesvis de egenskaper, hvilka återfinnas i alJa hans skrifter, På dialektikens och kritikens område står han at f8 uppfunnen. Inom detta område ligga ock de förnämsta förtjens:erne i hans vetenskapliga arbeten. Men han egde derjemte en lika varm som djup religiositet. Denna törde honozs till Theologiens studium och gaf honom en hög plats bland vårt tidehvarfs yppersta predikanter. De, hvilka haft den lyckan att höra honom som andlig talare, skildra honom såsom begåfvad med ovanlig förmåga att i ton och framställningssätt lämpa sig efter sitt ämne, gifva kluhet äfven åt det mer svårfattliga, oafbrutet fästa och leda åhörarnes uppmärksamhet, samt geRom förståndet kraitfullt och allvarligt tala till känslan. Härom vittna ock hans tryckta predikringar, ehuru en hända icke i samma grad, som det lefvande föredraget., — Afven i Aftonbladet, N:ris 46 och 47 för den 22 och 23 Nov. 1836, hafva dessa Predikningar blifvit recenserade. Der neter det: Men den högsta och framför alla sig utmärkande egenskapen hes dessa predikningar är den, att de äro praktiskt christliga, en lefvende utgjutelse af sin författares inre, ett troget aftryck af hans högre andeliga erfarenhet. — Då han beskrifver en christen, söker han inga färger eller tillsattser från verldsliga vishetsläror, icke heller hemt:r han sina bevekelsegrunder från grafven och döden, från nöden, sorgen och menskliga lidandet, for att åstadkomma ögonblickets rörelse. Återlösaren är den bild, vid hvilken han fästat sig. — Med hela sin sjöl fattad af den stora tanken, att Gud verkligen var i Christo, tillatt försona ve.lden med sig sjelf, och att det icke gifves någon annan ande, än Guds ande, som, utgjuten i våra hjertan, kan ropa: Abba, Käre Fader! — framställer han hvarje ord af Återlösaren såsom en outöslig källa och hans rikes härlighet och seger såsom Christendomens A och O, begynnelse och ända. BT a