Aftonbladet – 10 oktober 1837, sida 2

knallsats. (Götheb. H. och 5. Lian.) TEATERN. Förposten, eller den bortglömde Vedetten Opera komik i en akt af S. George, musiken af Rifaut. Då denna titel nämnes, erinrar sig säkert flere af våra läsare den välbekanta anekdoten, huru, under ett af Napoleons fälttåg i Tyskland, en utsatt post råkade bli bortglömd vid den Franska korpsens afmarsch från en by, huru denne post, efier att i många timmar förgäfves hafva väntat på aflösning, slutligen, tvungen af hun ger och törst, vände om till byn; huru han råkat derstädes få ett godt qvarter, och förälskar sig i sin värds dotter, som ej heller var känslolös för honom; huru han derföre tog det partiet att stanna qvar och från fransysk soldat låta förvandla sig till tysk bonde; huru, efter några månaders förlopp, hans regemente råkade passera samma by på hemvägen till Frankrike; huru han, i denna belägenhet, hittade på det sinnrika rådet, att åter kläda på sig sin mundering, taga geväret på axeln, och ställa sig på samma plats, der han bhfvit qvarlemnad, sägande att han stått qvar der, allt sedan han ditsattes, under förbidan att bli aflöst, samt hur detta infall så bebagade hans öfverste, att denne icke allenast förlät honom hans uteblifvande, utan äfven tillät honom bortglömmas i byn tills vidare. Den, som erinrar sig denna anekdot, hvilken för öfrigt blifvit behandlad i mer än en novell, vet också innehållet af den nya pjes, som i går gafs på Kongl. Teatern. Lägger man härtill en liten episod om ett anfall af patriotism, som kommer på den tyske svärfadren, men från hvilken dygds utöfvande han hindras af sin tillämnade måg, hvars pligtkänsla öfverväger alla andra käns!or, så har man stycket till alla sina detaljer, helst om man fyller berättelsens lakuner med några Fransyska fraser från Kejsartidens militära ordbok, hvilka naturligtvis icke få fattas här, och hvarigenom pjesen blir, serdeles för Fransmän, rätt smånätt. — Men musiken i detta stycke, som sålunda smög sig på pubhken, utan att förut på något sätt hafva låtit anmäla sig? Den är, som man ser, af er hittills okänd kompositör, och hvilken vi frukta ej heller blir bättre känd efter denna debut. Den drages med en torrhet, som vi befara komrcer att lägga den i grafven, oaktadt allt det väsen den gör med basuner och trummor, som flitigt användas vid ackompagnementet, och ehuru han på mer än ett ställe tagit både Weber och Auber i anspråk. Då kompositioner gör så mycket buller, tyckte åskådarne förmodligen, det hon besparat dem besväret, att göre något, och röjde derföre en stoisk känsloloshet som vi aldrig sett vår publik ådagalägga vic någon sångpies. Alla numrorna deri, röj: också verkligen en så väl ärlig jemngodhe att det vore rätt svårt att utmärka någotder: framför det andra, ehuru en duett emellan sol. daten och hans fästmö var nära att försätta et par händer i rörelse. ERE big VER Med en sådan pies och en sådan musik, ä det föga att säga om utförandet, i fall man ick skulle vilja anmärka att den speltes och sjöngs så som man kunde vänta af Hrr F. Kinomans sons och Sällstroms vackra talang, fastän dess här hade ett mindre tacksamt fält. Mamsel Jenny Lind var fästmön, Måhända förhopp: ningarne om hennes stora egenskaper såson sångerska bli af det slaget, som ej realisera sig men bon visar sig som en skådespelerska med för stånd och liflighet, och gaf äfven denna gånge bevis derpå. Huset var nära fullt. NÅGOT OM SKILLNADEN EMELTAN