Aftonbladet – 5 oktober 1837, sida 2

En Skeppsgosses äfventyr. Johan Ireland, för närvarande 18 år gammal, och skeppsgosse på Charles Eaton, då detta fartyg led skeppsbrott i Augusti 1834, på ett af de talrika blindskär, hvarmed Torressundet är uppfylldt, infann sig den 31 sistl. Augusti inför Lord-Mären i London och berattade hvad som händt honom efter skeppsbrottet, sålunda: Vi voro tillsammans 32 personer om bord på Charles Eaton, nemligen: 26 mans besättning, dessutom kapten Oylsy, hans hustru, två hans barn, en piga och en ung Irländsk adelsman, vid namn Armstrong. Sedan vårt fartyg stött emot en koralbank, började det snart sönderbrista. Vi företogo oss genast att sammanslå en flotta; detta arbete sysselsatte oss i sju dagar, hvarefter vi alla gingo om bord derpå, men knappt hade vi skjutit ut, förrän vi märkte att flottan sänkte sig för djupt i vattnet. Vi förde den då tillbaka till fartyget för att afhjelpa detta fel. Kaptenen och passagerarena qvarblefvo på flottan, men besättningen steg upp på fartyget för att der tillbringa natten. Följande morgon sågo vi icke mer til flottan, hvars tåg antingen gått af, eller med flit blifvit afhugget af dem, sem voro om bord derpå. Vi företogo oss nu att göra en annan, hvilket arbete åter upptog sju dagar. Vi fllyttade derpå det vatten och det ringa förråd af skeppsbröd, som vi kunde upphemta ur skeppsrummet, dit hafsvattnet redan inträngt, och läto oss sedan dnfva för ström och vind. Efter två dagars förlopp mötte vi en stor pirog, förd af 15 eller 20 helt och hållet nakna vildar. De sökte genom tecken låta oss förstå, att de skulle väl behandla oss, och ville förmå oss att gå öfver i deras pirog: Vi gjorde det också, intagoe af förtroende till deras goda afsigter. De förde oss i land på ett liten ö, som de k:allade Boidang. Vi voro alldeles uttröttade, och det fiörsta vi gjorde, sedan vi kommo på stranden, var, att lägga oss ned på marken och insomna. Jag vet icke huru länge min sömn varade , men jag blef i hast uppväckt af en vilde, som fattat tag i mig med ena handen och i den andra höl en knif, som jag sedan fick veta hade tillhört vår kapten. Jag trodde, alt han ville skära halsen af mig. Faran fördubblade mina krafter; jag sprang upp och började med denne man en strid, hvari jag hade öfverhanden; men ofvertygad om den lott, som väntade mig, sprang jag att kasta mig i hafvet, emedan jag före drog att heldre dränka mig, än att bli slagtad och uppäten af dessa barbarer. Jag höll mig simmande ett stycke från stranden, med fast beslut att gå till botten, så snart jag såg mig förföljd. Under tiden sökte vilden, som anfallit mig, att genom sina åtbörder försäkra, det jag tagit miste om hans afsigt, och hvarken han eller hans följeslagare skulle tillfoga mig något ondt. Jag återvände då till stranden och vilden förnyade också icke sina anfall; tvertom behandlade han mig med godhet och hindrade till och med de andra från att handtera mig illa. Jag märkte snart, att alla af besättningen, utom en annan skeppsgosse vid namn Sexton, hade bhfvit mördade. Jag fick nemligen se deras hk; somliga bade bhfvit slagne till döds med klubbor och andra stuckne med spjut eller azagaier. Sedan vildarne afbuggit deras hut vud, kastade de kropparne i hafvet. Hufvudena satte de i en krets omkring en stor elld och stekte dem, men åto endast ögonen och kindlerna. Följande dagen förde de mig och Sexton till en annan ö, hvarvid de omsorgsfullt miedtogo våre olycklige följeslagares hnfvud Då vi kommo i land, träffade vi George och William Oy ley. Det äldsta ef dessa barn var 7 eller 8 år gammalt och det yngsta endast 14 eller 15 månader. De voro tillsammans med vildarnes qvinnor. George nalkades oss, och vi frågade ho