Aftonbladet – 4 oktober 1837, sida 2

ICHLy UC odtt Uppe OO Lo nn ans melodier äro allt för vekliga, och malmen hans smile föga gedigen. Det gifves många om rent af fördöma det briljanta i musiken: essa gå för långt. Blott ett tonstyckes anle:e, m vi så få uttrycka oss, är skönt, så misskläles det visserligen icke af briljanter, men om cke detta är händelsen, så motsvarar intrycket f det briljanterade konststycket ungefär det nan erfar vid åskådandet af ett lysande smyc ec på juvelerarens bo Idisk. De sångstycken hvilka föredrogos voro af Beethoven, Veber, Rossini, Bellini och Ålam. En sådan kongress af mäktiga herrskae inom tonkonstens verld bör ej lemnas utan ippmarksamhet. Vi vilje se till hvilka platser le intaga kring bordet, och göra en tekning af deras fysionomier. Hvem är då denne man, för hvilken de andra vika undan och åt hvilken de utan strid lemna hedersplatsen? Allvarligt är uttrycket i hans ansigte och för det mesta dyster hans blick, men då denna stundom lågar upp, ka star den ett sken omkring sig, likt det den brinnande vulkanen sprider i den dunkla natten. Värma finnes nog inom denna vulkan, och vill du se bevisen derpå, så märk dessa glödande klippmassor, hvilka han kastar högt i luften, och dessa lavaströmmar, hvilka störta ur kratern. Med en känsla blandad af häpenhet och förtjasning skådar du det herrliga fenomenet — du känner dig vara i närheten af tonkonstens Michel Angelo — af författaren till Sinfonia eroica. — Hvem är den dernäst med den klara vänliga blicken, ur hvilken romantisk kärlek sprider sitt milda skimmer och ge: nomströmmar hela ditt väsen? Begär du att hans pensel skall måa den ur östern framljungande solen eller månan, som igenom ett dunkelt löfhvalf nedsmyger sina strålar på ett älskande par? — hvem gör det mästerl:gare än denne ionkonstens Claude Lorrain, — än Oberons tonsättare? Och ser du denne med detta vårdslösa, vällustiga skick, och detta öga ur hvilket gnistor af qvickhet spraka? det ena ögonblicket gronderar du öfver honom, och säger: denne I förnedrar sin konst och gör henne till en glådjeflicka, och det andra ögonblicket är du till en yuerlig grad förtjust af honom. Du behandJas af honom som af en yr älskarinna, hvilken på långa stunder ej bevärdigar dig med en enda bhek, utan, blandande sig i hopen af andra tillbedjare, endast synes lyssna till deras smicker. Du blir orolig, svartsjuk; och förtretad öfver hennes lättsinnighet tänker du: nej, Jag vill, jag bör icke älska dig — du är blott vard mitt medlidande, mitt förakt — jag vill för alltid fly dig! — och just som du gör dig färdig att verkställa detta beslut, bryter hon sig genom sina tillbedjares ring, hoppar upp i ditt knä, lindar sina armar kring din hals, höljer dig med kyssar, och allt detta mnnder det att hon gycklar med dig öfver din svartsjuka. Och du blir efter dessa små uppträden för hvarje gång mera harmsen, mera svartsjuk, men också mera kär. Så il Maestro. — Men hvem är den der med det bleka, intressanta ansigtet Toch vemodsdraget öfver pannan? Ar det icke denne beundransvärde konstnär, som, i förbund med den lika beundransvärda M:me Malibran, lat menniskorne förnimma hvarest öfvergångspunkten är för sången från det jordiska till det himmelska? Det är han — den eldige, svärmande författaren till La Strantiera. Vi skulle väl äfven säga några ord om Adam, eftersom han råkat komma i så förnämt sällskap, men då han ännu äger en blott underordnad rang bland komponisterne, och näppeligen lärer kunna anses annorlunda än såsom gradpasserare , oaktadt det rätt vackra stilprof han genom kompositionen af Alphyddan aflagt ), så få vi imskränka oss endast till den .nskan, att han i framtiden målte realisera de förhoppningar, han redan väckt, bedjande om tillgift för vår heterodoxi att hoppas något godt af den gam!e Adam. Vi vilja for denna gång ej inga i någon spe ciel kritik öfver det sätt, hvarpå de serskilca säångstyckena af Fröken Emelie Uggla och hennes syster utfördes. Flera omständighete: göra, att vi böra afstå derifrån. Dels måste en talang vara fullbildad, den måste vara fullkomligt sui juris, för att konstens lagar skola i hela deras stränghet med rättvisa kunra mot -honom tllämpas; dels böra alla de medel, hvilka kunna bidraga att framställa exekutörens talang i en så fördelaktig dager som möjligt, stå bonom till buds, dels ock bör han ej vars distraherad af några för hans exekution främmande föremål. Ingendera af dessa omständigheter inträffade här, ty, ehuru erkännande förträffligheten af Fröken Ugglas naturanlag, lärer ) Framsången af denna pies hos oss tillskiif