Aftonbladet – 2 oktober 1837, sida 2

En man med Akademisk bildning Förstår blott ,sferers harmonin J Män från Lund och från Upsala! J konstinvigde Storen män! Nu kan jag Eder tunga tala! Tan mig till nåder upp igen! Jag aldrig mera glad vill vara, När Herrarne befalla så: Nej, jag vill gråta, gråta bara På språk, som ingen kan förstå. Vilhelm von Braun. ) Se Skånska Korrespondenten och LitteraturFöreningens tidning. GREFVEN AF ESSEX OCH DROTTNING ELISABETH. I. Orfilen. En afton i September månad 1598 låg ett runtimmer om ett och sextio år hvilande på en offa i en paviljong uti det namnkunniga slot et Kenilworth. Hennes grånade hår var med omsorg uppfästadt kring pannan, och de starkt ödsminkade kinderna giorde ett oangenämt af-rott mot de taliösa skrynklurna på halsen och kring ögonen. Vid hufvudgärden stod en ung man; hans behagliga och stolta blick hvilade rött på detta töråldrade ansigte, hvars brackigheter den !naste behagsjukas hjelpmedel icke lyckats att dölja. Den, som sett d2ssa båda personer sex år förut, hade nu knappast kunnat denna åldriga och försvagade qvinna, i denne olustige och lefoadströtte man, igenkänna den mäktiga drottningen Elisabeth, oc3 den fine grefven af Essex. På något afstånd ifrån dem och sysselsatte, såsom det tycktes, med att berakta slottets mörka och crenelerade torn, stodo 1 en föns ersmyg Walter Raleigh, hvilken hade serskilda omständigheter att tacka för sin upphöjda ställning, och Sekreteraren Robert Cecil, hvilkens lycka härledde sig från en låg karakter och som ödet utsett att blifva ryktbar under namn af grefven af Salisbury. En dyster tystaad hberrskadz i rummet. Ehsabeth syntes öfverlemnad åt ett af dessa anfall utaf svårmodighet, hvilka bemäktigade sig henne, så svart hon erinrade sig morden å Jane Grey och Maria Stuart. Grefven af Essex rynkade ögonbrynen och gjorde en åtbörd af missbelåtenhet. Vid S:t Georg , ropade den unge gunstlingen, alla våra storheter förgås efter hvarandra; snart finnes i Englaud ingen enda skald öfrig att besjunga Eder Majestäts dygder. Edmond Spencer ha: denna natt dött af hunger i sitt vindsrum i Flead Street. Den bedagade drottringen såg en förebråeke i dessa ord. WVi äro ingalunda, min herre! a lena ansvarige för denva olyckshändelse, genmälde hon med värdighet. Om Irlsndarne. hvilka vi snart, med Guds hjelp, skole strafla tillika .med deras djerfve anförare, icke hawi: brändt och pluudrat Spencers boning, skull: han hafva varit den rikaste skriftställare i vårt århundrade. Vi hade gifvit hopom namn af vå skald och beviljat honom en årlig inkomst a; 50 L. sterling. Det är, i edert tycke Hr gref ve! alltför litet; men ni bör ej glömma, att vi icke äro nog rika att kunna gifva allmosor åt alla Englands tiggare och poeter. Vare sig härmed hu u som helst, svarade grefven, så vägrar Eders Majestät väl icke, at Spencer får jordas i Westminster Abbey vid sidan af Chauce.. Frances Bacon har åtagit sig att hålla liktaiet öfver honom och Shakspeare har öfver haus död skrifvit ett litet sorgqväde, mer värdt än hans fyrtio sonnetter. ) Elisabeth gjorde ett lätt tecken med bufvudet, som kunde tydas såsom ett bifall, hyaret ter hon från ett bord tog flera bref, dem hon upptvärksamt genomläste. ,Jag har tagit mitt beslut, min herrel, sade hon, det är åt eder morbior, Sir William Kuwl ) Grefven af Essex ledsagade skaldens hkkista ända till Westminster och påtog sig alla omkostnader för begrafningen. Det var genom hans frikostighet, som Shakspeare blef äga:e