Aftonbladet – 20 september 1837, sida 2

För föga mer än ett halft år sedan ådrog sig en viss prestman allmänhetens synnerliga upp-märksamhet för ett ganska rikt bidreg till bi gotteriets historia. Det var Komministern : Krokstad af Goötheborgs stift, G. L. Dahl, som vid nämnde tid gjort sig saker till ett serdeles godtyckligt förfarande med himmelrikets nyckJar. Götheborgs Domkapitel hade väl anseti ett sådant Dahls förfarande kunna tillrättavisas genom hans inkallande ull DPomkapiiet, för at erhålla stränga föreställningar, men Götha HofRätt fann honom hafva förtjent 6 månaders suspension, och detta beslut fastställdes af Högsta Domstolen. Dennes Utslag, jemte de märkligaste af Komminister Dahls till grund för åtalet lagda dicta facta, återfinner läsaren i N:o 34 af detta blad för d. 10 Februari innevarande ar, och det skall utan tvifvel väcka förundran att höra, att samma Komminister nu åter kunnat ådraga sig en angifvelse, som efter allt utseende icke saknar grund. Detta missöde har likväl träffat bonom, såsom man finner af nedan intagna, i Götheborgs Nya Handelsoch Sjöfartstidning redan meddelade, skrift. Till det Högvördiga Domkapitlet i Götheborg! Likasom det 3 ena sidan är en obestridlig sanning, att Religionen, med förstånd, tydlighet och hofsamhet framställd, genom det straffande Ordet väcker den insötde syndaren, och genom det milda och undervisande, tröstar och hugsvalar den redan väckte, eller på god väg varande menniskan; så lärer det icke heller å den andra sidan kunna nekas, att, om en Ordets lärare funnes, hvilken, uti sina predikningar eller andra, till tjensten hörande, tal, liksom uppreser omkring sig ett bålverk af m,helvete, mafgruud och svatvelsjöar, der, för kontrasten skull, han någon gång låter Himmelen, framskymta, dessa framställningar, idkeligen itererade, slutligen måste föranleda till ett slags afguderi, för en sådan Lärare, emedan de okunnige och alldeles obildade menniskor, hvaraf, på landsbygden, befolkningen till den allra största delen utgöres, utan förmåga att sjelfve pröfva hvad rätt och antagligt är, men af naturen benägna att tro hvad de icke se samt att omfatta hvad de höra, men icke kunna fatta eller förstå, beundra och frukta, icke så mycket det högsta Väsendet, som de icke rätt kunna föreställa sig, som icke mera den synliga Apostel, hvilken så väl förstår att hålla sig i vördnad, måhända mindre genom det ostraftliga lef-. vernet samt det milda och exemplariska efterdömet, an genom det ständiga upprepandet af skräckscener och förbannelser, lånade ur den Heliga Skrift; eller om en sådan Lärare derjemte, måhända sjelf i tysthet dyrkande Guldkalfven, och, med kännedom eeraf, att fruktan, tillgifvenhet, räddhåga, tillförsigt, eller hvad än den känsla må kallas, som uttrycker moralisk eller verldslig underlägsenhet, hos alla menniskor, men synnerligen hos de mindre upplyste, alstrar benägenhet, att, med gåfvor eller appoffiingar tillvinna sig åenne öfverlägsnes välvilja, skydd, eller tillgift och förlåtelse, — skulle använda Religionens mantel för ernåendet af dessa verldsliga syttemål; — eller om en Lärare slutligen funnes, som, fan-! tastisk i sin lära och Ordets förklaring, efter eget godtiinnande, och måhända med beräkning af egen.