Aftonbladet – 16 september 1837, sida 3

Glömskan. Flyn, minnets bilder, grymma spöken! Flyn alla vid min harpas ljud; Jag helga vill åt glömskans gud En sång i nattens tysta öken. Allt är hans välde underlagdt; Ja, sjelfva verldarne och tiden. Inom hans boning herrskar friden, Och sorgen viker för hans makt. Att minnas, är att rysligt drömma; Men glomma är — att vara säll, En kung blir nöjd i herdens tjäll, Blott han förmår sin höghet glomma, För helsans son och sjuklirgen, Invånaren i nödens koja, Och slafven, smidd i brottets boja, Ar glömskan en gemensam vän. Då ännu ej erfarenheten Väckt minnets oro i mitt bröst, Jag höjde glad min späda röst, Jeg var så säll i tanklösheten, Ja, än i dag jag lycklig är, Då jag de terdua oden glömmer Och mig än i en framtid drömmer, Hvars bilder reta mitt begär, Men minret oss så ofta leder Tillbaka i de nötta spår Af lekarne, i lifvets vår, Och detta våra qval bereder. Vid brädden af sin öppna graf Den åldrige än ser tillbaka, Förtviflad att ej mer få smaka Den glädje, lifvets morgon gaf. Ja, om ej minnet oss förföljde Med täflan af törsvunna år; å fölle ingen ånerens tår Och inga mola vår himmel höljde. Om vi de fordna motgångsdar Och lidna oförrätter glömde; Vi mildt om våra likar dömde, Och visste ej hvad fruktan var. Ar det ej nog, att menskan lider? ? Hvad. skail hon minnas lidelsen, Och röja skuggan utaf den Uti det ljus, som hoppet sprider? Hvi, Zelma, skall jag sakna dig, Och evigt mot din grafvård blicka! Hvi kan ej än en älskvärd flicka Fiån minvets sorger frälsa mig? Nej, denm sällhet, som jag njutit, Far lemnat minnen i mitt spår, Utkräivande en saknans tår För hvarje blomma, som jag brutit. — Vär så de nöjen, dygden skänkt, Förbittra mina forntidsdagar, O, huru ömt jag då bekagar Ett lastens rof, i ånger sänkt. År den närvarande minuten Ej ryslig nog för brottslingen, Som utan tröstare och vän Ser sig i tunga bojor sluten. Hsi skall han, den olycklige, I minnets spegel återfinna Det brott, som hämn:dt bordt försvinna För alltid från den straffade. Hvem är du, vandrare! hvars klagan Sig blandar med min harpas ljud? Ar du förföljd af hämndens gud? Ar du förkrossad under agan? O, nej, jag känner Wilhelms röst, Dig verlden allmänt lycklig skattar; Men du — du gråter när hon skrattar, Och dö:!jer qvalen i ditt bröst. Bedragen af en älskarinna, Grymt gäckad sf en trolös vän, Du ensam står i skapelsen, Och ken ej tröst bland menskor finna. Misstrogen, fruktand2 du går Bland vilddjur, ej bland dina bröder, Och nya qval dig minnet föder Vid hvarje slag ditt hjerta står, Med bortvänd syn du brådstört hastar Misstänkta nöjens hop förbi; Förtviflad att ej lycklig bli, Du stum i sorgens famn dig kastar. Nu hatar du natu:ens prakt, Och offrar menskligheten tårar; Du trampar rosen, och — hon sårar, Till billig hämnd för ditt förakt. Glöm verldens fel och oförrätter! Låt bli, att om din jramtid spå Af grumlet, som sig då och då, I glädjevs tömda skåla sätter! Gå, skölj dem uti glömskans flod, Och fyll dem åter ur den källa, Som n rmast vid din stråt ses välla, Och drick, och hemta hjeltemod! När utor drofvan prässad blilver En mer och mindre ljuflig saft, Ti!l väilust eller läkdoms-kraft, Man skalet straxt till spillo gilver, Så njutom ock hvar lefnads dag Och lemnom den åt glömskan sedan, På det att samma afton redan (Inså