Aftonbladet – 16 september 1837, sida 2

OMAR a gen underrättade om hvad som är att iakttaga, så att de icke emottagas i Åbo eller Helsingfors utan att vara försedde med behöriga papper, i likhet med hvad som sker både i Helsingör, Köpenhamn och Greifswald? Alla dessa frågor blifva än mer väsendtliga, när man inhemtar omständigheterna under v. Scherers vistelse härstädes. Ehuru det nemligen icke varit han, utan en af de med ångfartyget Nordevall hitkommande Schweitzarne, som haft rekommendationsbref till H. Exc. Grefve Löwenhjelm, så lärer det likväl vara notoriskt, att Scherer varit adresserad till, eller åtminstone under sin vistelse här umgåtts i huset hos en annan Excellens och Ledamot af Statsrådet, äfvensom, enligt hvad vi hört sägas, med en af vira högre officerare, som står mycket nära Hans Ex. Grefve Brahe. Det är således klart, att om äfven någon formalitet hade felats i hans pass, så kunde blo:ta saknaden af en serskild tillåtelse från regeringen att vistas här, — en tillåtelse, hvilken annars numera aldrig plägar affordras resande, sedan den absurda förordningen om deras qvarhållande vid gränsen fanns oanvändbar — omöjligen hafva föranledt någon olägenhet för honom, om icke några serskilda orsaker funnits dertill, och Herr olismästaern personligen är visserligen så pass fri från småaktighet och chikaner, att han utan tvifvel icke på eget bevåg eller utan någon speciel befallning skulle fö etagit sig en sådan åtgärd, ehuru denna i alla fall synes lika litet ursäktlig. Dessa sannolikheter framträda ännu tydligare i sjeliva sättet af förvisningen och den brådska, som dervid ägde rum. Hr Scherer hade nemligen, enligt hvad man sagt oss, redan beställt hästar för att 1esa till Fahlun, der han amnade bese grufvan, då han plötsligt fick befalluingen att rymma landet. Han måste således taga en helt annan kosa, utan tid att göra denna oskyldiga tur, och sådant hade väl, åuninstone med de bekantskapsrelationer han här ägde, icke blifvit honom förnekad: blott för ett fel i formaliteterne med passet, sedan han redan varit här i tre veckor. Allt detta synes oss fordra, att pressen utlåter sig litet oms ändligare i sjelfva saken, utan att för hastigt passera till författningarna. — jelfva nationens ömtålighet om det svenska namnet kräfver detta. Sverige, såsom politisk makt, har i sednare tider nedsjunkit nästan till en nullitet i f:ämlingens ögon, men den Svenska nationalkarakteren är ännu öfverallt aktad för renhet och älizhet. Det kan då icke heller vara likgiltigt det man får veta, att om främlibgar kunna efter behag förvisas ifrån riket, så står åuninstone ännu icke allt så under polismakten och godtycket, att det ej är möjligt och tillåtet att uttala ett ogillande eller visa lagstridigheten af sådana förvisningar. Vid en blifvande revy af passförfattningarna synes det oss framförallt förtjena att tagas i betraktande, hvad rätt Regeringen sjelf har attt efter godtycke förbjuda främlingars inkommande och vistande i landet, så långe de icke upfora sig illa eller genom sina knappa vilkor hota att falla fatuigförsörjningen ull last. Det tillhör grundsatsen af lagbundna samhällen och är äfven i flera antaget, att en sådan makt icke existerar annat än tillfälligt, och då med serskildt begifvande af lagstiftande församlingen. Uti vår regeringsform finnes icke heller någon speciel makt i detta fall uplåten åt Styrelsen; men väl förekommer i 16 S af samma grundlag, att pKonungen ingen må från ort till annan förvisan — — Om det äfven kan invändas, att grundlagen egentligen är etifordrag eudast emellan Konungen och Svenska folket, hvilket vi medgifva, så finnes dock å andra sidan intet undantag ifrån den nyssnämnda föreskriften gjordt för främlingar, hvarföre man ganska väl kan säga, att Grundlagen äfven i detta fall bör tillämpas efer ordalydelsen. Denna visar åtminstone i alla ändelser den vackra tendens, som lagstiftarne ville inlägga i våra offentliga förhållanden. I ea tudpuukt, då den enskilda omtankam ner och mer börjar befordra en lifligare komnunikation mellan vårt och andra länder, och lå vår fördel fo drar att göra landet så mycket om möjligt kändt af utlänvingen för att inloca utländska kapi aler och utländsk arbetsskick ghet till begagnande af våra talrika naturliga esursser, kan man icke nog beifra alla sådana odtyckliga åtgärder, som måste snuerare afkräcka främlingar från att besöka ettlanud, der e kunna blifva så chikanerade; och vi uppra I fe — 0 DD AA I es ww Å 2 AA